Det är lite press, stress, hets just nu. Mest press. Känner en tyngd i mitt huvud som gör mig alldeles dåsig och har lite svårt att tänka klart.
Skolan är väldigt övergripande just nu, vi är mitt i slutspurten utav våra tre-minutare som vi jobbat med nu i tre veckor, vi är inne på fjärde och sista veckan.
Måndag, fjärde och sista veckan. Natten till måndag tar jag itu med ett projekt som en annan gav upp och har nu istället två filmer att jobba med. Skådespelarna är trötta sedan inspelningarna och att spela in ljud på nytt osv är inte så lockande i deras värld vilket låser planer.
Shit. Det är lite mycket just nu. Julklappar. Vänner. Familjen. Ilskna släktingar. Julklappar? Bortglömda val. Och filmerna. Pengar. Mitt huvud dunkar.
Säger någon fel saker nu så brister det. Ta inte illa vid.
måndag, december 6
onsdag, december 1
Trivsamma hem och torra levnadssätt
Jag åkte 5½ timme buss idag. Hälften utav resan bestod av att jag bara satt och stirrade ut i vinterklädda Sverige. Vi har det så otroligt vackert omkring oss. Älskar att bo i Norden, som jag känner nu kommer jag aldrig flytta till något varmt land.
Något annat som slog mig när jag stirrade runt på folks hus var; Undra hur var individ mår? Undra om just den personen i det rödmålade huset trivs med sitt liv, om han/hon tagit rätt beslut, mår bra och är nöjd. Undra hur många som inte är nöjda, undra hur många som låter bli att agera, undra hur många som agerar.
I varje hem finns det en viss egen typ av levande, och jag blev under min resa nyfiken på vad alla hus kunde innehålla. Undra vilka som uppskattar det de har, undra vilka som längtar efter mer, undra vilka som har allt de tidigare velat ha men ändå saknar något mer.
Tyckte iaf det var intressant tanke. Man får roa sig på olika sätt när datorns batteri dör ut på bussen.
Peace!
Något annat som slog mig när jag stirrade runt på folks hus var; Undra hur var individ mår? Undra om just den personen i det rödmålade huset trivs med sitt liv, om han/hon tagit rätt beslut, mår bra och är nöjd. Undra hur många som inte är nöjda, undra hur många som låter bli att agera, undra hur många som agerar.
I varje hem finns det en viss egen typ av levande, och jag blev under min resa nyfiken på vad alla hus kunde innehålla. Undra vilka som uppskattar det de har, undra vilka som längtar efter mer, undra vilka som har allt de tidigare velat ha men ändå saknar något mer.
Tyckte iaf det var intressant tanke. Man får roa sig på olika sätt när datorns batteri dör ut på bussen.
Peace!
tisdag, november 30
Min familjehemsplacering
Att bo i ett familjehem är inte alltid lätt utåt sett. Jag har gått igenom olika faser där det har varit jobbigt, men i det stora hela så hade jag inte kunnat se mig någon annanstans. Jag hör hemma här, familjen är inte bara en familj, utan min familj, och jag vill ge dom så mycket gott som möjligt. Jag är oerhört tacksam över det jag har. Men det har varit svårt till och från. Jag känner just i detta nu att jag vill skriva av mig lite om det.
Från absolut första början så var jag orolig över att alla skulle tycka att jag var ett problembarn, att alla skulle anta att det var mig det var fel på. Det är någonting som fortfarande kan slå mig än idag när jag presenterar vart jag bor någonstans, men numera triggar det igång mig. Jag vill att folk ska veta att jag kommer ifrån ett familjehem sedan över fem år tillbaka, och att jag är lycklig över att jag gör det, för vem tusan vet vart jag hade varit idag annars. Ja, så numera skryter jag snarare om att jag bor i ett familjehem, även för att just mitt råkar vara det absolut varmaste och bästa.
Sedan var det en period då det var jobbigt på grund utav min pappa. Han hotade inte bara mig i slutändan, utan även mitt familjehem. Han skrev om hur han skulle förgöra mina närmsta och att jag bodde tillsammans med ett gäng judar, vilket jag vet enligt honom är en extrem förolämpning mot dom. Mig kallade han "Judas" eller "Ondskan". Eller ja, kallade... jag får rätta mig, då jag fortfarande kallas detta. Han är så avundsjuk och uppriktigt sårad över att jag trivs här som jag är idag. Jag är så tacksam över att jag bor där jag bor, och det är socialen men främst min mammas förtjänst, som trots att hon visste att jag skulle hata henne ändå gick emot min önskan om att få bo kvar hos pappa (då jag inte visste bättre) och kämpade för att jag skulle få flytta därifrån.
Och nu i det senaste två åren har det känts jobbigt av ett annat skäl. Misstolka mig rätt, jag vill inte se mig bo någon annanstans, jag kämpar så hårt om att få bo kvar trots att jag pluggar i Värmland. Men jag ser också avundsjuka ifrån bägge mina biologiska föräldrar. Det har nog varit det jobbigaste med att bo i familjehem. Att jag inte kan prata med mina biologiska föräldrar om att jag trivs, om att jag mår bra, om att jag har det roligt, om att vi har en nära relation i familjen och även att jag känner mig trygg med båda mina familjehemsföräldrar, utan att känna att jag gör någon av dom uppriktigt sårade. Det är fullständigt förståeligt, då deras platser är "tagna", men så fruktansvärt jobbigt.
Varför jag skriver om detta nu är för att jag fick ett meddelande idag som jag kallt svarade på, och inte var det ifrån pappa. Jag behövde helt enkelt få skriva av mig lite. Jag hoppas jag någon gång kan vara en förebild för någon som ska placeras in i ett familjehem, för det räddar fler liv än vad fördomarna säger.
Dags att sova. Imorgon återvänder jag till Värmland och filmvärlden!
Peace out!
Emelie Blå
Från absolut första början så var jag orolig över att alla skulle tycka att jag var ett problembarn, att alla skulle anta att det var mig det var fel på. Det är någonting som fortfarande kan slå mig än idag när jag presenterar vart jag bor någonstans, men numera triggar det igång mig. Jag vill att folk ska veta att jag kommer ifrån ett familjehem sedan över fem år tillbaka, och att jag är lycklig över att jag gör det, för vem tusan vet vart jag hade varit idag annars. Ja, så numera skryter jag snarare om att jag bor i ett familjehem, även för att just mitt råkar vara det absolut varmaste och bästa.
Sedan var det en period då det var jobbigt på grund utav min pappa. Han hotade inte bara mig i slutändan, utan även mitt familjehem. Han skrev om hur han skulle förgöra mina närmsta och att jag bodde tillsammans med ett gäng judar, vilket jag vet enligt honom är en extrem förolämpning mot dom. Mig kallade han "Judas" eller "Ondskan". Eller ja, kallade... jag får rätta mig, då jag fortfarande kallas detta. Han är så avundsjuk och uppriktigt sårad över att jag trivs här som jag är idag. Jag är så tacksam över att jag bor där jag bor, och det är socialen men främst min mammas förtjänst, som trots att hon visste att jag skulle hata henne ändå gick emot min önskan om att få bo kvar hos pappa (då jag inte visste bättre) och kämpade för att jag skulle få flytta därifrån.
Och nu i det senaste två åren har det känts jobbigt av ett annat skäl. Misstolka mig rätt, jag vill inte se mig bo någon annanstans, jag kämpar så hårt om att få bo kvar trots att jag pluggar i Värmland. Men jag ser också avundsjuka ifrån bägge mina biologiska föräldrar. Det har nog varit det jobbigaste med att bo i familjehem. Att jag inte kan prata med mina biologiska föräldrar om att jag trivs, om att jag mår bra, om att jag har det roligt, om att vi har en nära relation i familjen och även att jag känner mig trygg med båda mina familjehemsföräldrar, utan att känna att jag gör någon av dom uppriktigt sårade. Det är fullständigt förståeligt, då deras platser är "tagna", men så fruktansvärt jobbigt.
Varför jag skriver om detta nu är för att jag fick ett meddelande idag som jag kallt svarade på, och inte var det ifrån pappa. Jag behövde helt enkelt få skriva av mig lite. Jag hoppas jag någon gång kan vara en förebild för någon som ska placeras in i ett familjehem, för det räddar fler liv än vad fördomarna säger.
Dags att sova. Imorgon återvänder jag till Värmland och filmvärlden!
Peace out!
Emelie Blå
Vilsen person i ett iskallt Värmland
ÅH!
Jag har så mycket udda känslor just nu och jag förstår inte vad de betyder. Känner mig förvirrad, ensam, lycklig, tom, upphetsad, irriterad. Jag förstår inte alls heller vad jag håller på med för tillfället, mer än att jag jobbar med film av olika slag, men vänskap & annat bara rinner mellan mina fingrar och jag har svårt att hålla takten.
Äh, nu har jag inte skrivit i bloggen på länge och när jag väl skriver så ser det ut såhär. Jag vet inte ens vad jag vill komma fram till. Jag har inget svar på mina magknip och egentligen fyller det väl ingen funktion att skriva ut dom här heller.
Jag känner mig lite missnöjd, men har ingen aning om varför. Eller? Jag vill inte veta varför.
Haha, nä, nu börjar det bli löjligt.
Jag bor iaf nu i Molkom mesta delen av tiden och annars är jag hemma i Stenungsund och Göteborg. Har mycket hemlängtan men känner alltid mig glad över små steg in i vuxenlivet, även om det är läskigt. Trivs oftast. Har köpt min första egna stekspade, skaffat pojkvän och nya vänner, lagar egen mat som oftast går att äta och lever i en typisk folkhögskolemiljö. Dvs; Skvaller, bus, filmkvällar, godis och mer skvaller.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Det var välbehövligt att åka hem och vara ifred. Mobilen stängs av. En paus. Andas.
Jag har så mycket udda känslor just nu och jag förstår inte vad de betyder. Känner mig förvirrad, ensam, lycklig, tom, upphetsad, irriterad. Jag förstår inte alls heller vad jag håller på med för tillfället, mer än att jag jobbar med film av olika slag, men vänskap & annat bara rinner mellan mina fingrar och jag har svårt att hålla takten.
Äh, nu har jag inte skrivit i bloggen på länge och när jag väl skriver så ser det ut såhär. Jag vet inte ens vad jag vill komma fram till. Jag har inget svar på mina magknip och egentligen fyller det väl ingen funktion att skriva ut dom här heller.
Jag känner mig lite missnöjd, men har ingen aning om varför. Eller? Jag vill inte veta varför.
Haha, nä, nu börjar det bli löjligt.
Jag bor iaf nu i Molkom mesta delen av tiden och annars är jag hemma i Stenungsund och Göteborg. Har mycket hemlängtan men känner alltid mig glad över små steg in i vuxenlivet, även om det är läskigt. Trivs oftast. Har köpt min första egna stekspade, skaffat pojkvän och nya vänner, lagar egen mat som oftast går att äta och lever i en typisk folkhögskolemiljö. Dvs; Skvaller, bus, filmkvällar, godis och mer skvaller.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Det var välbehövligt att åka hem och vara ifred. Mobilen stängs av. En paus. Andas.
Peace out.
Bilder ifrån Halloweenfesten på skolan. Jag var zombie-chica, blev riktigt nöjd faktiskt!
Bilder ifrån Halloweenfesten på skolan. Jag var zombie-chica, blev riktigt nöjd faktiskt!torsdag, juli 8
En härlig förändring, fylld av oro
Tankspridd.
I en period i livet där beslut måste tas, där förändringar sker, där vuxenlivet startar, där rädslan faller in, där en evig klump i halsen växer och tårar plötsligt kommer när man står med inköpslistan på ICA.
Försöker finna olika sätt att hantera allting genom att ignorera och sedan överanalysera, för att gå tillbaka till att ignorera igen då det var enklare att le och må bra då. Tröttsamt är det, och jag önskar att jag kunde slappna av i det som sker, men om någon säger något i stil med "Hur ska det bli att flytta till Molkom?" så känns den där växande klumpen i halsen som tydligast och jag svarar kvavt "Bra" och tänker "Hur fan ska jag klara det här?". Jag går på shoppingrundor inför flytten, i hopp om att en ny tvålpump till det nya rummet får mig att tänka på något annat.
Sitter i mitt rum med undanputtade tankar och tänder rökelser och doftljus i hopp om att doften av rädsla inte tränger igenom alltför mycket. Jag behöver snart ta itu med att rensa mitt rum, men inställningen "Det kan jag göra sedan" har klamrat sig fast i en månad nu. I hopp om att uppgiften försvinner.
Jag borde vara glad över socs beslut, då det var tveksamt om jag fortfarande skulle få stå skriven i mitt familjehem. Men jag kan inte låta bli att oroa mig för framtiden.
Jag har mina ups and downs för tillfället. Just ikväll var det skönt att få skriva av sig. Hjärnan går emellanåt på högvarv och detta är ett skönt sätt att tillåta sömnen överta tankarnas onda cirkel.
Glöm mig inte.
Jag mår egentligen bra, men tar för tillfället ett stort kliv i livet. Puh!
Peace
I en period i livet där beslut måste tas, där förändringar sker, där vuxenlivet startar, där rädslan faller in, där en evig klump i halsen växer och tårar plötsligt kommer när man står med inköpslistan på ICA.
Försöker finna olika sätt att hantera allting genom att ignorera och sedan överanalysera, för att gå tillbaka till att ignorera igen då det var enklare att le och må bra då. Tröttsamt är det, och jag önskar att jag kunde slappna av i det som sker, men om någon säger något i stil med "Hur ska det bli att flytta till Molkom?" så känns den där växande klumpen i halsen som tydligast och jag svarar kvavt "Bra" och tänker "Hur fan ska jag klara det här?". Jag går på shoppingrundor inför flytten, i hopp om att en ny tvålpump till det nya rummet får mig att tänka på något annat.
Sitter i mitt rum med undanputtade tankar och tänder rökelser och doftljus i hopp om att doften av rädsla inte tränger igenom alltför mycket. Jag behöver snart ta itu med att rensa mitt rum, men inställningen "Det kan jag göra sedan" har klamrat sig fast i en månad nu. I hopp om att uppgiften försvinner.
Jag borde vara glad över socs beslut, då det var tveksamt om jag fortfarande skulle få stå skriven i mitt familjehem. Men jag kan inte låta bli att oroa mig för framtiden.
Jag har mina ups and downs för tillfället. Just ikväll var det skönt att få skriva av sig. Hjärnan går emellanåt på högvarv och detta är ett skönt sätt att tillåta sömnen överta tankarnas onda cirkel.
Glöm mig inte.
Jag mår egentligen bra, men tar för tillfället ett stort kliv i livet. Puh!
Peace
fredag, juni 25
Fängslad ambition
Foto: Niklas BergstrandJag ser det inte som en nedgång, som att jag gjort något onödigt under flera månader, utan istället att jag lärt känna mig själv och mina gränser. Nu vet jag vart jag bör sätta ner foten i framtiden.Så nu får det fan vara nog! :) Haha! Är så trött på att vara mentalt nere, på att ha en klump av obehag i halsen, på att känna rädsla och jämföra det med att springa i ett minfält.
Att t.o.m familjehemschefen visste om hur dåligt det brukar vara säger en hel del, och han rekommenderade mig inför det beslut jag tänker ta. Dags att njuta av livet medan jag kan!
F.ö.:
Jag har kommit in på Molkoms filmlinje och det känns sjukt bra! Jag får bo kvar i mitt familjehem i åtminstonde ett år till och det känns sjukt bra! Vi har skaffat jacuzzi hemma och det känns sjukt bra! Jag har jobbat under West Coast Riot, Metaltown och Pier Pressure och hamnade längst fram på Rammstein, och det känns SJUKT bra!
Hade även en sommarlovsdag igår som innehöll jacuzzi, öl, glass och framförallt härligt umgänge. Härligt! :)
Jag och Mr. Right, även känd som Lizard man, haha!Peace!
lördag, juni 5
Nöjd, i en småtom period
Efter två glas vin, Oceans eleven och mys på altanen med mina fosterföräldrar så kände jag med ens att det var dags att skriva av mig. Det har kittlat i fingrarna på mig hela dagen men jag har inte haft ork eller ro till att sätta mig ner och skriva.
Är det något speciellt jag vill skriva om?
Nej. Troligtvis kommer jag bara klaga på vad jag saknar och önska mig bort någonstans, eller uttrycka mina drömmar om framtiden på ett vimsigt, överdrivet romantiskt sätt.
Låt gå, så får det bli!
I det sista har jag haft en lyckad dansuppvisning, känslomässig skolavslutning, raggarcruising för första och sista gången (se bild längst ner) och förvånansvärt många shoppingrundor.
Jag ägnar en hel del av min vakna tid till att försöka leva i nuet, tänka på vad som sker omkring mig och lösningar på eventuella problem man stöter på. Men nu i det sista så har jag kommit på mig själv med att jag saknar så mycket. Gamla vänner, skolor, fritid och även denna så eviga singelnoja jag intensivt känner av som får mig att sakna någon att dela smöriga, men ärliga kommentarer och stunder med. Jag har dock lärt mig att tona ner det sistnämnda och gör det bästa av saknaden efter denne speciella Mr. Någon-som-är-värd-att-vänta-på, genom att jag istället försöker lära mig att längta, och inte sakna. Sakna och längta är nämligen två helt olika saker, enligt mig. Men i alla fall!
Jag har varit så upptagen med så mycket saker runtomkring mig så jag inte har hunnit ta mig tid till att bara ta det lugnt. Sedan skolan slutat (vilket förövrigt är en väldigt stor del av mina "åhvadjagsaknar"-känslor) så har jag plötsligt lite tid över till absolut ingenting, vilket också är lite obehagligt då mycket kan komma ikapp. Häromdagen tillät jag mig att för första gången sörja över den förlorade kontakten över min tidigare bästa vän som flyttat för närmare ett år sedan. Det var skönt!
Saknaden efter skolor så som Nösnäsgymnasiet och Nordiska Fhsk är väldigt stor, men då jag ska på antagningsintervju kommande tisdag på en skola jag drömt om sedan 2007 så känns det helt okej, för tillfället.
Känner mig f.ö. fortfarande löjligt förälskad i Island, så mycket så att det under mer än en månads tid nu varit det sista jag tänkt på innan jag somnar. Känner mig barnslig och härlig.
Jag har fått reda på att jag ska jobba på Pier Pressure, West Coast Riot och (det bästa av allt) Metaltown! Helt fantastiskt! Känslan som kom med detta lyckorus till mail var obeskrivlig. Jag kände mig plötsligt som MetalEmelie13 igen och den känslan ligger ännu kvar, vilket härligt pirr i magen! Ska bli fantastiskt med Rammstein i min närhet, oavsett vart i området jag under deras speltillfälle kommer befinna mig.
Nej, varför började jag skriva såhär sent? Klockan är nu två och om 9 timmar är Lillen + flickvän här för att förhoppningsvis överta en kattunge. Ska bli härligt att få träffa Lillen igen, så vill vara pigg och go.
Livet är alltså helt Ok och jag njuter så mycket jag kan utav allt!
Peace out!
(P.S. Hur i helsike kan jag ha glömt att skriva att jag har tagit körkort för typ 3 månader sedan?! Ja ja, bättre sent än aldrig; JAG HAR KÖRKORT! Whi!)
Är det något speciellt jag vill skriva om?
Nej. Troligtvis kommer jag bara klaga på vad jag saknar och önska mig bort någonstans, eller uttrycka mina drömmar om framtiden på ett vimsigt, överdrivet romantiskt sätt.
Låt gå, så får det bli!
I det sista har jag haft en lyckad dansuppvisning, känslomässig skolavslutning, raggarcruising för första och sista gången (se bild längst ner) och förvånansvärt många shoppingrundor.
Jag ägnar en hel del av min vakna tid till att försöka leva i nuet, tänka på vad som sker omkring mig och lösningar på eventuella problem man stöter på. Men nu i det sista så har jag kommit på mig själv med att jag saknar så mycket. Gamla vänner, skolor, fritid och även denna så eviga singelnoja jag intensivt känner av som får mig att sakna någon att dela smöriga, men ärliga kommentarer och stunder med. Jag har dock lärt mig att tona ner det sistnämnda och gör det bästa av saknaden efter denne speciella Mr. Någon-som-är-värd-att-vänta-på, genom att jag istället försöker lära mig att längta, och inte sakna. Sakna och längta är nämligen två helt olika saker, enligt mig. Men i alla fall!
Jag har varit så upptagen med så mycket saker runtomkring mig så jag inte har hunnit ta mig tid till att bara ta det lugnt. Sedan skolan slutat (vilket förövrigt är en väldigt stor del av mina "åhvadjagsaknar"-känslor) så har jag plötsligt lite tid över till absolut ingenting, vilket också är lite obehagligt då mycket kan komma ikapp. Häromdagen tillät jag mig att för första gången sörja över den förlorade kontakten över min tidigare bästa vän som flyttat för närmare ett år sedan. Det var skönt!
Saknaden efter skolor så som Nösnäsgymnasiet och Nordiska Fhsk är väldigt stor, men då jag ska på antagningsintervju kommande tisdag på en skola jag drömt om sedan 2007 så känns det helt okej, för tillfället.
Känner mig f.ö. fortfarande löjligt förälskad i Island, så mycket så att det under mer än en månads tid nu varit det sista jag tänkt på innan jag somnar. Känner mig barnslig och härlig.
Jag har fått reda på att jag ska jobba på Pier Pressure, West Coast Riot och (det bästa av allt) Metaltown! Helt fantastiskt! Känslan som kom med detta lyckorus till mail var obeskrivlig. Jag kände mig plötsligt som MetalEmelie13 igen och den känslan ligger ännu kvar, vilket härligt pirr i magen! Ska bli fantastiskt med Rammstein i min närhet, oavsett vart i området jag under deras speltillfälle kommer befinna mig.
Nej, varför började jag skriva såhär sent? Klockan är nu två och om 9 timmar är Lillen + flickvän här för att förhoppningsvis överta en kattunge. Ska bli härligt att få träffa Lillen igen, så vill vara pigg och go.
Livet är alltså helt Ok och jag njuter så mycket jag kan utav allt!
Peace out!
(P.S. Hur i helsike kan jag ha glömt att skriva att jag har tagit körkort för typ 3 månader sedan?! Ja ja, bättre sent än aldrig; JAG HAR KÖRKORT! Whi!)
Foto:
Finaste Miriam M. S. Hagström
Finaste Miriam M. S. Hagström
onsdag, maj 19
söndag, maj 16
En doft av svavel ger en saknad så stor
Med ett hjärta fyllt av längtan och en plånbok med ett innehållande värde som knappt överstiger hundralappen är jag nu sedan en vecka tillbaka hemkommen ifrån Island. Jag var där i åtta dagar. Åtta dagar utav glädje, fest, sorg, kärlek, skönhet och äventyr men utan sömn, vilket inte var något större problem jag behövde möta förrän jag kom hem. Faktum är att sista natten bestämde jag mig för att låta bli att sova och istället avnjuta Reykjavik ordentligt en sista gång, vilket jag minst sagt gjorde! Det slutade dock med att jag däckade i en soffa på vandrarhemmet vid 5-tiden och fick hela klassen att oroligt leta efter mig.
Jag längtar verkligen tillbaka. Men det är samtidigt himla skönt att vara hemma och slippa oroa sig för mat, pengar och sovplats för dagen. Det har varit härligt att få träffa familjen, Jenny och alla andra igen.
Med mig hem har jag 1 liter aska, några lavastenar och minnen för livet.
Det får väl duga, tills vidare. ;)
Nu ska jag drömma om glaciärer och sena nätter. Men först blir det Sex and the city!
Jag längtar verkligen tillbaka. Men det är samtidigt himla skönt att vara hemma och slippa oroa sig för mat, pengar och sovplats för dagen. Det har varit härligt att få träffa familjen, Jenny och alla andra igen.
Med mig hem har jag 1 liter aska, några lavastenar och minnen för livet.
Det får väl duga, tills vidare. ;)
Nu ska jag drömma om glaciärer och sena nätter. Men först blir det Sex and the city!
Peace!
måndag, april 5
Livlös och lycklig
Idag var första gången jag kan minnas som jag sov fram till halv två på dagen. Jag var jättelycklig när jag vaknade som hade lyckats nå detta ungdomliga beteende, men kom efter en stund på att nu är ju föritusan halva dagen borta.
Så, det blev en kopp kaffe och två timmar vid facebook (herre, vilken nörd jag är, men vissa gör facebook lite mer intressant). Sedan dess har jag pluggat körkortsteori som vanligt och känner av faktumet att jag inte har tid för något spännande liv förrän provet är över. Ja, och avklarat, såklart. Har med andra ord inte gjort någonting alls idag förutom att äta, dricka och anteckna. Men gårdagen kan jag leva gott länge på, då det var mycket skratt och härligt umgänge.
Imorgon kommer jag i alla fall ta mig ut i civilisationen, dock direkt in på körskolan och bosätta mig där hela dagen. Men jag tillåter mig själv en paus med streetdance på eftermiddagen. :)
Nu blir det té med familjen, sedan blir det Sex and the City och sängen. Wish me luck in de kommande dagarna!
Peace!
Så, det blev en kopp kaffe och två timmar vid facebook (herre, vilken nörd jag är, men vissa gör facebook lite mer intressant). Sedan dess har jag pluggat körkortsteori som vanligt och känner av faktumet att jag inte har tid för något spännande liv förrän provet är över. Ja, och avklarat, såklart. Har med andra ord inte gjort någonting alls idag förutom att äta, dricka och anteckna. Men gårdagen kan jag leva gott länge på, då det var mycket skratt och härligt umgänge.
Imorgon kommer jag i alla fall ta mig ut i civilisationen, dock direkt in på körskolan och bosätta mig där hela dagen. Men jag tillåter mig själv en paus med streetdance på eftermiddagen. :)
Nu blir det té med familjen, sedan blir det Sex and the City och sängen. Wish me luck in de kommande dagarna!
Peace!
söndag, april 4
Utspritt och samlat
Om jag (liksom Mia Törnblom) hade skrivit en bok om hur man får "Självkänsla, nu!" så hade mitt omslag sett ut såhär, hahaha
Underbar dag med knytkalasarna! Hoppas på fler sånna här dagar! Trivs så bra i ert sällskap, njuter av varje sekund med er.
Dagen började med sockerkickar och självklart fotografering och slutade för min del hemma hos Markus med att han snarkade vid mitt öra och jag kollade på en fjortis-college-film. Underbart! Nu är det dags för Sex and the city och sedan sova. :)
Underbar dag med knytkalasarna! Hoppas på fler sånna här dagar! Trivs så bra i ert sällskap, njuter av varje sekund med er.
Dagen började med sockerkickar och självklart fotografering och slutade för min del hemma hos Markus med att han snarkade vid mitt öra och jag kollade på en fjortis-college-film. Underbart! Nu är det dags för Sex and the city och sedan sova. :)
lördag, april 3
Då på dåtiden
En kopp svart kaffe och tillbaka till dåtiden med huvudet i Jennys knä, en fredag som startade utmärkt och som fick mig att fundera.
Jag har fått höra från flera olika människor om att efter gymnasiet kommer allt som heter gemenskap försvinna spårlöst och ni går helt separata vägar, utan ork eller lust att hålla kontakten med de ifrån klassen. "ALDRIG!" tänkte jag, och så vitt jag hörde höll alla med mig alla de gånger som framtiden hamnade bland konversationerna oss emellan, då på dåtiden. Vissa utav de man då gick med kände man att man aldrig skulle förlora kontakten med, aldrig skulle denna människa få glida förbi. Andra kände man att det skulle bli skönt att slippa, eftersom man under dåtiden inte hade något val utan fick stå ut. Men de man så gärna ville hålla fast vid, de man lovade sig själv att "Detta", vet ni, "Detta försvinner inte bara för att man lämnar skolans område".
Men se, folk har visst rätt. Kassörskan inne på Shock sa till mig "Njut medan du kan, för sen försvinner dom. Det är bara så det är". Jag kollade argt på henne och tänkte "Hon är full utav....", men oj så fel man hade.
Dock led jag mer utav detta i början. Nu trivs jag faktiskt lite i det, för nu vet man liksom vilka man har, på riktigt. :) Även fast man ändå inte pratar särskilt ofta, så bara vet man. Det är en härlig känsla.
På tal om det ovan, imorgon blir det förhoppningsvis reunion för härliga gamla knytkalasgänget, då alla är samlade! Helt underbart! Thank God för påsken!
Måste dock plugga järnet de närmsta dagarna inför teoriprovet. Herre gud, hoppas jag klarar det.
Nu ska jag upp till min härliga familj. Fredda fyller år idag, så grattis till honom! Underbara fosterpappa :)
Peace!
Jag har fått höra från flera olika människor om att efter gymnasiet kommer allt som heter gemenskap försvinna spårlöst och ni går helt separata vägar, utan ork eller lust att hålla kontakten med de ifrån klassen. "ALDRIG!" tänkte jag, och så vitt jag hörde höll alla med mig alla de gånger som framtiden hamnade bland konversationerna oss emellan, då på dåtiden. Vissa utav de man då gick med kände man att man aldrig skulle förlora kontakten med, aldrig skulle denna människa få glida förbi. Andra kände man att det skulle bli skönt att slippa, eftersom man under dåtiden inte hade något val utan fick stå ut. Men de man så gärna ville hålla fast vid, de man lovade sig själv att "Detta", vet ni, "Detta försvinner inte bara för att man lämnar skolans område".
Men se, folk har visst rätt. Kassörskan inne på Shock sa till mig "Njut medan du kan, för sen försvinner dom. Det är bara så det är". Jag kollade argt på henne och tänkte "Hon är full utav....", men oj så fel man hade.
Dock led jag mer utav detta i början. Nu trivs jag faktiskt lite i det, för nu vet man liksom vilka man har, på riktigt. :) Även fast man ändå inte pratar särskilt ofta, så bara vet man. Det är en härlig känsla.
På tal om det ovan, imorgon blir det förhoppningsvis reunion för härliga gamla knytkalasgänget, då alla är samlade! Helt underbart! Thank God för påsken!
Måste dock plugga järnet de närmsta dagarna inför teoriprovet. Herre gud, hoppas jag klarar det.
Nu ska jag upp till min härliga familj. Fredda fyller år idag, så grattis till honom! Underbara fosterpappa :)
Peace!
onsdag, mars 17
Pessimistens positiva inställning
Igår kom jag fram till att jag, som hela tiden velat förklara mig inför andra som en optimist, i själva verket är en renodlad pessimist. Hur kom jag fram till detta?
Jag kom hem igår, relativt peppad men ändå lite tung. Jag sitter tillsammans med min familj som frågar mig hur det gick på min viktiga körlektion, där en körlärare skulle bedöma om jag var tillräckligt bra för att boka en uppkörning i hans tycke. Körlektionen gick bra, faktum är att det var så gott det kunde bli bortsett några småfel som var lätta att rätta till. Dock uttryckte jag inte det på detta viset för min familj. Tvärtom lät jag nästan besviken över att uppkörningen inte var långt borta.
Och på vägen hem ifrån skolan igår stannade jag för att avnjuta en hel armé med fåglar som flög över mig, likt maskrosfrön som sprids i vinden då någon blåser iväg dom. Istället för att njuta utav detta så var min första tanke: "De lär ju behöva skita mig rakt i ögat vilken sekund som helst" och jag började oroligt småspringa. Vad i..?! Vad var det för paranoid tanke egentligen?
Utan fågelskit på axeln gick jag otillfredsställt vidare.
Jag har frågat mig själv hur det kommer sig att jag mår så fruktansvärt dåligt till och från, men vid djupare eftertanke så är det ta mig fan inte konstigt.
Jag har alltid försökt skratta åt pappa för hans sociala överlevnadsstrategi, som löd: "Lita inte på någon, då klarar du dig relativt smärtfritt. Och vad du än gör, så förvänta dig alltid det värsta ur alla situationer, för då blir du aldrig besviken". MEN, det är ju precis så jag tänker!
Så, nu ska det bli ändring på detta. Jag vill inte vara en pessimist, jag vill vara någon som är positiv i alla möjliga lägen. Nej, jag rättar mig själv där, jag vill vara någon som är positiv i alla lägen!
Så med té i handen och romantiska Nora Roberts skrivna ord lutar jag mig nu nöjt tillbaka, redo för förändringar och för att finna ljusa kanter i tillvaron.
Nu jävlar!
Peace out!
Jag kom hem igår, relativt peppad men ändå lite tung. Jag sitter tillsammans med min familj som frågar mig hur det gick på min viktiga körlektion, där en körlärare skulle bedöma om jag var tillräckligt bra för att boka en uppkörning i hans tycke. Körlektionen gick bra, faktum är att det var så gott det kunde bli bortsett några småfel som var lätta att rätta till. Dock uttryckte jag inte det på detta viset för min familj. Tvärtom lät jag nästan besviken över att uppkörningen inte var långt borta.
Och på vägen hem ifrån skolan igår stannade jag för att avnjuta en hel armé med fåglar som flög över mig, likt maskrosfrön som sprids i vinden då någon blåser iväg dom. Istället för att njuta utav detta så var min första tanke: "De lär ju behöva skita mig rakt i ögat vilken sekund som helst" och jag började oroligt småspringa. Vad i..?! Vad var det för paranoid tanke egentligen?
Utan fågelskit på axeln gick jag otillfredsställt vidare.
Jag har frågat mig själv hur det kommer sig att jag mår så fruktansvärt dåligt till och från, men vid djupare eftertanke så är det ta mig fan inte konstigt.
Jag har alltid försökt skratta åt pappa för hans sociala överlevnadsstrategi, som löd: "Lita inte på någon, då klarar du dig relativt smärtfritt. Och vad du än gör, så förvänta dig alltid det värsta ur alla situationer, för då blir du aldrig besviken". MEN, det är ju precis så jag tänker!
Så, nu ska det bli ändring på detta. Jag vill inte vara en pessimist, jag vill vara någon som är positiv i alla möjliga lägen. Nej, jag rättar mig själv där, jag vill vara någon som är positiv i alla lägen!
Så med té i handen och romantiska Nora Roberts skrivna ord lutar jag mig nu nöjt tillbaka, redo för förändringar och för att finna ljusa kanter i tillvaron.
Nu jävlar!
Peace out!
måndag, mars 15
Kanarieveckan
iHola!
Igår kom jag hem ifrån Teneriffa. Har haft en helt fantastisk vecka, och en helt underbar break ifrån vardagen. Man behöver det ibland tror jag, för att reboota. Med brunbränd hud åkte jag go-kart, parachute gliding, simmade med delfiner, testade utelivet & otroligt många drinkar, åt italienskt, utsattes för försök till att bli köpt, brände sönder ansiktet, låg på playan, avnjöt hotellfrukost, läste Nora Roberts med en breezer i handen osv osv.
Kort och gott, en helt fantastisk resa!
Skriver mer om det vid annat tillfälle, nu ska jag jobba med lite manus.
Peace
iHasta luego!
Igår kom jag hem ifrån Teneriffa. Har haft en helt fantastisk vecka, och en helt underbar break ifrån vardagen. Man behöver det ibland tror jag, för att reboota. Med brunbränd hud åkte jag go-kart, parachute gliding, simmade med delfiner, testade utelivet & otroligt många drinkar, åt italienskt, utsattes för försök till att bli köpt, brände sönder ansiktet, låg på playan, avnjöt hotellfrukost, läste Nora Roberts med en breezer i handen osv osv.
Kort och gott, en helt fantastisk resa!
Skriver mer om det vid annat tillfälle, nu ska jag jobba med lite manus.
Peace
iHasta luego!
söndag, februari 21
Paus
I en dimma under flera, flera år där livet är någonting som går efter minuter och stressen var någonting jag starkt höll i handen och inte riktigt ville släppa på, då jag inte visste konsekvenserna. Frågor som irrade var t.ex vad som händer ifall jag slutar? Ifall jag tar det lugnt? Ja, jag kan ju säga som såhär, att denna helgen har varit något utav det bästa på länge. Inte har det hänt mycket, vilket är precis vad jag behövde. Wow, är det DÄRFÖR folk tar det lugnt?
Har varit ensam hemma och inte haft några planer. Åkt iväg och badat och bastat, haft filmkväll först med Hillevi och sedan med mig själv, lagat mat, skottat snö, läst en bok. Jäklar vad skönt.
Vid min sida har hela tiden Cannabis funnits, kurrandes på min mage (när jag skriver om Cannabis menar jag fortfarande katten, ingenting annat haha).
Känns faktiskt för första gången för jävligt att helgen redan är slut. Jag är alltid den som i vanliga fall ser fram emot helgens slut, då vardagen äntligen börjar och mitt liv får en mening igen. Haha, wow, jag har ju totalt missat poängen med att njuta av livet.
Men som sagt, imorgon börjar det igen. Jag vill inte till skolan då det är för mycket drama. Jag är inte oskyldig i allt som händer, men helt ärligt så har jag för många känslor som måste lugna ner sig innan jag går dit.
Och nej, jag skolkar inte ifall jag inte går dit denna veckan, då jag kommer bosätta mig på körskolan. Detta är sista veckan av intensivkursen och Sverige har det värsta snöovädret på flera, flera år!
Peace
Har varit ensam hemma och inte haft några planer. Åkt iväg och badat och bastat, haft filmkväll först med Hillevi och sedan med mig själv, lagat mat, skottat snö, läst en bok. Jäklar vad skönt.
Vid min sida har hela tiden Cannabis funnits, kurrandes på min mage (när jag skriver om Cannabis menar jag fortfarande katten, ingenting annat haha).
Känns faktiskt för första gången för jävligt att helgen redan är slut. Jag är alltid den som i vanliga fall ser fram emot helgens slut, då vardagen äntligen börjar och mitt liv får en mening igen. Haha, wow, jag har ju totalt missat poängen med att njuta av livet.
Men som sagt, imorgon börjar det igen. Jag vill inte till skolan då det är för mycket drama. Jag är inte oskyldig i allt som händer, men helt ärligt så har jag för många känslor som måste lugna ner sig innan jag går dit.
Och nej, jag skolkar inte ifall jag inte går dit denna veckan, då jag kommer bosätta mig på körskolan. Detta är sista veckan av intensivkursen och Sverige har det värsta snöovädret på flera, flera år!
Peace
Gorillaz - Fire coming out of the monkey's head
fredag, februari 19
Calzone och snöplogning
Nu åkte Hillevi med bussen för lite mindre än en halvtimme sedan. En mycket lyckad kväll med pizza, Let's Dance och The Holiday har nu passerat. Jättemysig kväll!
När man ser The Holiday så blir jag lite förälskad varje gång, vilket kan vara orsaken till att man blir extra blödig kanske. Därav sitter jag här igen och uppdaterar profiler med en gravid katt på skrivbordet. Jag är egentligen medveten om att uppdatera sin facebook inte kommer leda till någon förändring i relationen, men hoppet finns trots allt kvar ändå.
Det är jag och Cannabis (KATTEN alltså!) som håller ihop dessa kommande dagar. Riktigt mysigt! Hade nog inte klarat mig utan min sambo. Hårig, på tjocken, hungrig, skrikande och supergosig. Katten alltså, inte jag. Ville bara understryka detta.
Veckan som nu varit har bestått av körkortsteori och körlektioner. Har kämpat som en dåre så jag känner att det som sker runt mig just nu är exakt vad jag behöver! No muss, no fuss. Avslutade veckan med att relaxa i simhallen och deras bastu, och att Hillevi sedan kom över var ju som grädden på moset! Vi skottade även snö så som riktiga stenungsundare gör.
Nu ska jag sova. Imorgon blir det en slappardag igen.
Så det är alltså SÅHÄR man ska göra när man har lov?!
Peace!
När man ser The Holiday så blir jag lite förälskad varje gång, vilket kan vara orsaken till att man blir extra blödig kanske. Därav sitter jag här igen och uppdaterar profiler med en gravid katt på skrivbordet. Jag är egentligen medveten om att uppdatera sin facebook inte kommer leda till någon förändring i relationen, men hoppet finns trots allt kvar ändå.
Det är jag och Cannabis (KATTEN alltså!) som håller ihop dessa kommande dagar. Riktigt mysigt! Hade nog inte klarat mig utan min sambo. Hårig, på tjocken, hungrig, skrikande och supergosig. Katten alltså, inte jag. Ville bara understryka detta.
Veckan som nu varit har bestått av körkortsteori och körlektioner. Har kämpat som en dåre så jag känner att det som sker runt mig just nu är exakt vad jag behöver! No muss, no fuss. Avslutade veckan med att relaxa i simhallen och deras bastu, och att Hillevi sedan kom över var ju som grädden på moset! Vi skottade även snö så som riktiga stenungsundare gör.
Nu ska jag sova. Imorgon blir det en slappardag igen.
Så det är alltså SÅHÄR man ska göra när man har lov?!
Peace!
torsdag, februari 11
"You are victorious!"
En känslomässig uppochner-dag som dock slutade på rätt sida. Att sitta och överanalysera saker som skett och hur det kommer fortsätta är egentligen ingenting värt att lägga ner energi på ifall det handlar om relationer till människor, då man i alla fall alltid är minst två i en relation och ödet bestäms utav båda parter.
Så, denna dagen slutade som sagt väl! Inte nog med att jag fick höra "You are victorious!" X antal gånger ifrån min nyfunne pojkvän Generals så har det även varit en dag fylld utav samtal från olika håll och kanter. Visst hade jag mina opeppade stunder, men efter att ha fyllt på lagret med mina livskamrater mr. Snus och mr. Energidryck så levde jag loppan! Träffade dessutom Anthon ifrån skolan på bussen så fick en trevlig resa hem.
Peace!
Så, denna dagen slutade som sagt väl! Inte nog med att jag fick höra "You are victorious!" X antal gånger ifrån min nyfunne pojkvän Generals så har det även varit en dag fylld utav samtal från olika håll och kanter. Visst hade jag mina opeppade stunder, men efter att ha fyllt på lagret med mina livskamrater mr. Snus och mr. Energidryck så levde jag loppan! Träffade dessutom Anthon ifrån skolan på bussen så fick en trevlig resa hem.
Peace!
onsdag, februari 10
Att kriga i ett triangeldrama
Nervösa blickar.
Fingrande händer.
Vågar inte ligga ner och låta tankarna komma,
vågar inte ta det lugnt.
För jag vet vad som drar igång inom mig då.
Andningsuppehåll.
Korridorer fyllda av löften och sorg.
Att kriga och förlora.
Att smyga intill landminor,
landminor av känslor.
Klarar inte ännu en explosion,
som den imorse.
Att kriga i ett triangeldrama.
Någon som manipulerar och är van vid vinst.
Någon som älskar och är rädd för en förlust.
Någon som i bakgrunden hoppas.
Troligen förgäves.
Men vad som sker.. ja, det återstår att se.
-
Min blogg har blivit något utav en tankerensare, och jag får ursäkta dessa tider.
Nästa vecka är det intensivkurs som gäller, så nu får ni hålla tummarna för att jag snart är ute på vägarna och kör runt i en turkos cab. Shit, är lite nervös faktiskt..
Vill även tillägga att jag är så fruktansvärt lyckligt lottad som har de vänner som jag har. Ni är fantastiska!
Fingrande händer.
Vågar inte ligga ner och låta tankarna komma,
vågar inte ta det lugnt.
För jag vet vad som drar igång inom mig då.
Andningsuppehåll.
Korridorer fyllda av löften och sorg.
Att kriga och förlora.
Att smyga intill landminor,
landminor av känslor.
Klarar inte ännu en explosion,
som den imorse.
Att kriga i ett triangeldrama.
Någon som manipulerar och är van vid vinst.
Någon som älskar och är rädd för en förlust.
Någon som i bakgrunden hoppas.
Troligen förgäves.
Men vad som sker.. ja, det återstår att se.
-
Min blogg har blivit något utav en tankerensare, och jag får ursäkta dessa tider.
Nästa vecka är det intensivkurs som gäller, så nu får ni hålla tummarna för att jag snart är ute på vägarna och kör runt i en turkos cab. Shit, är lite nervös faktiskt..
Vill även tillägga att jag är så fruktansvärt lyckligt lottad som har de vänner som jag har. Ni är fantastiska!
lördag, februari 6
Grattis, Emelie
Nilla berättade för mig för en liten stund sedan att det finns en gammal sägen om katter. Ifall de lägger sig på något visst föremål, så innebär det att det föremålet betyder tur och har en positiv innebörd i ens liv. När Nilla sedan stängde min dörr gick katten och la sig på brevet ifrån Nya Zeeland.
Andningsuppehåll.
Jag gjorde ett test på Facebook om min pappa. Testet hette "Hur väl känner du Kenneth Mezmerize Nordström?". Jag besvarade frågorna, och fick sedan resultatet: "100%! Troligen är du en person som står Kenneth väldigt nära och ni talas ofta vid! Grattis!"
Ja, grattis Emelie. Hoppas du har det bra, pappa. Tyckte jag såg dig igår på Filmfestivalen, hela jag frös till. Saknar dig. Snart fyller du år. Ja, grattis pappa.
Om en halvtimme åker jag till Göteborg för att träffa Jenny och Sofia-Linn. Därefter åker jag till jobbet och jobbar mellan 18 - 22. Sedan, som det ser ut nu, så möter jag upp Hillevi så tar vi följe till skolan som har Togaparty ikväll. Vet dock inte hur mycket Toga det blir för min del då det är fika och jobba som gäller innan, så folk får nöja sig med enbart min närvaro.
Kanske åker hem ikväll, kanske inte.
Klockan är bara barnet!
Livet är en fest!
Passa på medan du är ung!
Detta skall jag leva upp till ikväll.
Grebbestad -07
Andningsuppehåll.
Jag gjorde ett test på Facebook om min pappa. Testet hette "Hur väl känner du Kenneth Mezmerize Nordström?". Jag besvarade frågorna, och fick sedan resultatet: "100%! Troligen är du en person som står Kenneth väldigt nära och ni talas ofta vid! Grattis!"
Ja, grattis Emelie. Hoppas du har det bra, pappa. Tyckte jag såg dig igår på Filmfestivalen, hela jag frös till. Saknar dig. Snart fyller du år. Ja, grattis pappa.
Om en halvtimme åker jag till Göteborg för att träffa Jenny och Sofia-Linn. Därefter åker jag till jobbet och jobbar mellan 18 - 22. Sedan, som det ser ut nu, så möter jag upp Hillevi så tar vi följe till skolan som har Togaparty ikväll. Vet dock inte hur mycket Toga det blir för min del då det är fika och jobba som gäller innan, så folk får nöja sig med enbart min närvaro.
Kanske åker hem ikväll, kanske inte.
Klockan är bara barnet!
Livet är en fest!
Passa på medan du är ung!
Detta skall jag leva upp till ikväll.
Grebbestad -07torsdag, februari 4
Mitt inre, nordiska drama
Och här tog det stopp.
Andningsuppehåll och min egna sökande blick tar jag paus ifrån denna veckan. Skönt!
Jag vill även skriva av mig om en händelse jag råkade ut för igår.
Jag satt igår morse på spårvagn nr 6 i Göteborg, påväg mot berättelsen om de två homosexuella nynazisterna på stora vita duken. Det var rätt så fullt på spårvagnen (eller knökat får jag väl säga eftersom det var i Göteborg), så jag satte mig mittemot en 50-årig, smal dam med en sjal virad kring huvudet. Jag såg inte hennes ansikte förrän jag satt ned ordentligt och hon tittade upp. Jag fick en smärre chock. Kvinnan hade avrakade ögonbryn med ditmålade röda streck, rosa läppenna målat ifrån näsborrarna ner till slutet på hakan, rakad skalle med endast en ihopkrullad tjock slinga hår på toppen av huvudet. Svartklädd, skinnjacka, höga stövlar. Hon log brett emot mig, jag log - nästan medlidande - tillbaka.
Jag flyttar ena hörluren något då jag ser att hennes torra läppar rör sig. Men det var inte riktat till mig, inte till han bredvid, inte till någon intill. Klockan var 09:30 en onsdagsmorgon. Kvinnan kollade frenetiskt på sin arm för att kolla klockan, men där fanns inget armbandsur. Visste hon inte det? Om hon visste, så fortsatte hon ändå att kolla "tiden". Tiden, hon sa att hon hoppades att hon skulle hinna till festen, lördag, möte vid Slottskogen klockan 21. "Låt mig inte missa festen. Sluta vara sen nu, spårvagn, ta mig till festen". Efter en kvart utav denna teater reser hon sig upp med ilska i blicken och går med raska steg emot chauffören. Jag kan inte låta bli att kolla, och då ser jag hur kvinnan argt pekar och spottar på chauffören. Han ber henne gå av vid nästa hållplats och kvinnan lyder.
Jag kunde inget annat än att sitta kvar stum och möta förvirrade blickar som kvinnan lämnat efter sig. Några tonårstjejer som suttit i närheten av henne sa något i stil med "hon var ju helt sjuk i huvudet".
Vet inte vad jag ska säga, men jag hoppas hon hann till festen.
Förövrigt är det filmfestival hela veckan som gäller.
På lördag ska jag umgås med Sofia-Linn och Jenny och jobba några timmar. Underbara vänner jag har! Synd att inte Emelie kunde vara med dock, men det tar vi med all säkerhet igen.
Imorgon tar jag det lugnt. :)
Over and out!
(p.s.: Jag ska för första gången någonsin åka skidor på måndag! Nervös!)
Andningsuppehåll och min egna sökande blick tar jag paus ifrån denna veckan. Skönt!
Jag vill även skriva av mig om en händelse jag råkade ut för igår.
Jag satt igår morse på spårvagn nr 6 i Göteborg, påväg mot berättelsen om de två homosexuella nynazisterna på stora vita duken. Det var rätt så fullt på spårvagnen (eller knökat får jag väl säga eftersom det var i Göteborg), så jag satte mig mittemot en 50-årig, smal dam med en sjal virad kring huvudet. Jag såg inte hennes ansikte förrän jag satt ned ordentligt och hon tittade upp. Jag fick en smärre chock. Kvinnan hade avrakade ögonbryn med ditmålade röda streck, rosa läppenna målat ifrån näsborrarna ner till slutet på hakan, rakad skalle med endast en ihopkrullad tjock slinga hår på toppen av huvudet. Svartklädd, skinnjacka, höga stövlar. Hon log brett emot mig, jag log - nästan medlidande - tillbaka.
Jag flyttar ena hörluren något då jag ser att hennes torra läppar rör sig. Men det var inte riktat till mig, inte till han bredvid, inte till någon intill. Klockan var 09:30 en onsdagsmorgon. Kvinnan kollade frenetiskt på sin arm för att kolla klockan, men där fanns inget armbandsur. Visste hon inte det? Om hon visste, så fortsatte hon ändå att kolla "tiden". Tiden, hon sa att hon hoppades att hon skulle hinna till festen, lördag, möte vid Slottskogen klockan 21. "Låt mig inte missa festen. Sluta vara sen nu, spårvagn, ta mig till festen". Efter en kvart utav denna teater reser hon sig upp med ilska i blicken och går med raska steg emot chauffören. Jag kan inte låta bli att kolla, och då ser jag hur kvinnan argt pekar och spottar på chauffören. Han ber henne gå av vid nästa hållplats och kvinnan lyder.
Jag kunde inget annat än att sitta kvar stum och möta förvirrade blickar som kvinnan lämnat efter sig. Några tonårstjejer som suttit i närheten av henne sa något i stil med "hon var ju helt sjuk i huvudet".
Vet inte vad jag ska säga, men jag hoppas hon hann till festen.
Foto: Jenny Jedborg
Förövrigt är det filmfestival hela veckan som gäller.På lördag ska jag umgås med Sofia-Linn och Jenny och jobba några timmar. Underbara vänner jag har! Synd att inte Emelie kunde vara med dock, men det tar vi med all säkerhet igen.
Imorgon tar jag det lugnt. :)
Over and out!
(p.s.: Jag ska för första gången någonsin åka skidor på måndag! Nervös!)
tisdag, januari 26
lördag, januari 23
Old habbits die hard?
Kom just på att jag har varit rökfri nu i 2 månader efter 7 års
rökning. Jag har bara försökt sluta en gång tidigare, för 4 år sedan.
Bra jobbat, Emelie!
Klappar glatt mig själv på axeln nu innan läggdags.
rökning. Jag har bara försökt sluta en gång tidigare, för 4 år sedan.
Bra jobbat, Emelie!
Klappar glatt mig själv på axeln nu innan läggdags.
Imorgon är det upp till bevis!I'm about to change my way of living, once and for all.
Flåsande romantisk komedi
Efter nio timmar från midnatt till morgonkvisten och ca 1L energidryck senare gör jag mig snart redo för att lämna Krokslätts Torg och ta mig hem till Stenungsund i hopp om att falla in i sömnen. Ska slå på en rulle och ta det jäkligt lugnt idag. Har inte varit några speciella samtal inatt, mer än ett ifrån en kille som frustade och talade om hans önskemål av fysisk hantering ifrån min sida. Satt äcklad i en timme ungefär, men kom sen fram till att det är ju egentligen honom det är synd om. Vem ringer och flåsar en nummerupplysningstelefonist i örat en tidig lördagsmorgon?!
Jag jobbade med Victor som var ett härligt mentalt stöd och kollade igenom två romantiska komedier med mig. Guld!
När man inte sover så sänks tankarna till en lagom hög volym och man kan flumma igenom dagarna likt ett barn och bara se aktuella problem. Just nu har min mage börjat protestera då den inte är van vid den mängden energidryck och ost&skink-paj som jag ätit nu under natten.
Nej, nu får jag skynda mig till spårvagnen. Missar jag den blir det en timme till här.
Har ingenting planerat i helgen, vilket känns skitbra!
Peace out!
Jag jobbade med Victor som var ett härligt mentalt stöd och kollade igenom två romantiska komedier med mig. Guld!
När man inte sover så sänks tankarna till en lagom hög volym och man kan flumma igenom dagarna likt ett barn och bara se aktuella problem. Just nu har min mage börjat protestera då den inte är van vid den mängden energidryck och ost&skink-paj som jag ätit nu under natten.
Nej, nu får jag skynda mig till spårvagnen. Missar jag den blir det en timme till här.
Har ingenting planerat i helgen, vilket känns skitbra!
Peace out!
fredag, januari 22
Snedsteg som kommer ikapp
Sitter kvar i skolan trots att vi har slutat. Det är fredag, och ännu denna gången jag skriver känner jag bara för att bädda ner mig i ett täcke utan tankar och lyssna högt på musik som jag inte reflekterar till någon, det, dig, han.
Att snurra in sig själv i baletten och utföra en misslyckad plie är en bra beskrivning på veckan som nu gått. Dagarna som passerat har varit oerhört långa och jag har mestadels längtat efter sömnen, men drömmer så mycket mardrömmar nu så jag vill egentligen bara isoleras i en grotta vid gejsrarna på Island.
Ursäkta min negativa inställning, men ibland är man opepp, helt enkelt.
Over and out!
Att snurra in sig själv i baletten och utföra en misslyckad plie är en bra beskrivning på veckan som nu gått. Dagarna som passerat har varit oerhört långa och jag har mestadels längtat efter sömnen, men drömmer så mycket mardrömmar nu så jag vill egentligen bara isoleras i en grotta vid gejsrarna på Island.
Ursäkta min negativa inställning, men ibland är man opepp, helt enkelt.
Over and out!
söndag, januari 17
Allt kan man inte ge till gudarna!
Familjen
"Det snurrar i min skalle"
Ännu en gång sitter man instängd mellan minst fyra väggar vid en dator och låter alltför trevlig i telefon under namnet "Cristin" och välkomnar folk till en nummerupplysning, med uppgiften att ge, ge, ge folk som hånar och skrattar medan dom fortsätter ta, ta, ta.
Tiden i det senaste har varit alltför emotionellt förvirrande måste jag säga. Förra veckan var total overload av känslor från alla håll och kanter vilket resulterade i en fylla som hette duga i fredags, där bussar ville komma tidigare än väntat och jag tog en promenad från Jörlanda till Stora Höga som enligt Google tar 48 minuter, men enligt min berusning tog strax över en timme. Klockan var strax efter fyra då jag hade nått Stora Höga, där polisen hittade mig talandes med olika taxibolag och sjungandes på Ronja Rövardotter. De tyckte inte det var okej att se mig i detta skick, och hälsade därför Emelie Blå "du som skriver krönika åt ST-tidningen!" välkommen in i polisbilen.
Filmlinjen på Molkoms Folkhögskola känns oerhört lockande till hösten, så länge som sociala låter mig ha kvar min plats i familjehemmet. Jo ni förstår, att om man är fosterhemsplacerad så finns det numera en lag som säger att man ska få tillgång till samma uppväxt som vanliga barn får, där du inte måste flytta hemifrån när du är 18 utan kan bo hemma hur länge du vill ("hur länge du vill" är då enligt soc fram tills du är 23), vilket är en klar förbättring jämfört med förrförra året då sociala ringde mig på min 18årsdag och frågade vart jag skulle bo. Däremot, om du vill gå folkhögskola, så börjar soc lyfta ögonbrynen och det kan hända att du inte längre har kvar familjehemmet som en säker ståndpunkt. Vad händer då när man är klar med sin utbildning, och vill "hem" igen?
Så håll tummarna för att jag har kvar mitt hem och får plugga som alla andra svenska barn!
Veckan har lite planer som behöver finslipas men är dagar att se fram emot. Sover jag bättre ännu? IKKE! Efter i fredags har inte bara det fysiska utan även sömnen försämrats ytterligare. Men vad ska man säga? Allt kan man inte ge till gudarna!
Förövrigt så slutar man aldrig förvånas över hur folk hanterar situationer och relationer. Kan ärligt erkänna att förra veckan blev jag ohyggligt besviken, men kanske var det lika bra. Win some, lose some som man säger, vilket var precis vad jag gjorde. Purrrrr.
Over and out!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)