Min familjehemsplacering

Att bo i ett familjehem är inte alltid lätt utåt sett. Jag har gått igenom olika faser där det har varit jobbigt, men i det stora hela så hade jag inte kunnat se mig någon annanstans. Jag hör hemma här, familjen är inte bara en familj, utan min familj, och jag vill ge dom så mycket gott som möjligt. Jag är oerhört tacksam över det jag har. Men det har varit svårt till och från. Jag känner just i detta nu att jag vill skriva av mig lite om det.

Från absolut första början så var jag orolig över att alla skulle tycka att jag var ett problembarn, att alla skulle anta att det var mig det var fel på. Det är någonting som fortfarande kan slå mig än idag när jag presenterar vart jag bor någonstans, men numera triggar det igång mig. Jag vill att folk ska veta att jag kommer ifrån ett familjehem sedan över fem år tillbaka, och att jag är lycklig över att jag gör det, för vem tusan vet vart jag hade varit idag annars. Ja, så numera skryter jag snarare om att jag bor i ett familjehem, även för att just mitt råkar vara det absolut varmaste och bästa.

Sedan var det en period då det var jobbigt på grund utav min pappa. Han hotade inte bara mig i slutändan, utan även mitt familjehem. Han skrev om hur han skulle förgöra mina närmsta och att jag bodde tillsammans med ett gäng judar, vilket jag vet enligt honom är en extrem förolämpning mot dom. Mig kallade han "Judas" eller "Ondskan". Eller ja, kallade... jag får rätta mig, då jag fortfarande kallas detta. Han är så avundsjuk och uppriktigt sårad över att jag trivs här som jag är idag. Jag är så tacksam över att jag bor där jag bor, och det är socialen men främst min mammas förtjänst, som trots att hon visste att jag skulle hata henne ändå gick emot min önskan om att få bo kvar hos pappa (då jag inte visste bättre) och kämpade för att jag skulle få flytta därifrån.

Och nu i det senaste två åren har det känts jobbigt av ett annat skäl. Misstolka mig rätt, jag vill inte se mig bo någon annanstans, jag kämpar så hårt om att få bo kvar trots att jag pluggar i Värmland. Men jag ser också avundsjuka ifrån bägge mina biologiska föräldrar. Det har nog varit det jobbigaste med att bo i familjehem. Att jag inte kan prata med mina biologiska föräldrar om att jag trivs, om att jag mår bra, om att jag har det roligt, om att vi har en nära relation i familjen och även att jag känner mig trygg med båda mina familjehemsföräldrar, utan att känna att jag gör någon av dom uppriktigt sårade. Det är fullständigt förståeligt, då deras platser är "tagna", men så fruktansvärt jobbigt.

Varför jag skriver om detta nu är för att jag fick ett meddelande idag som jag kallt svarade på, och inte var det ifrån pappa. Jag behövde helt enkelt få skriva av mig lite. Jag hoppas jag någon gång kan vara en förebild för någon som ska placeras in i ett familjehem, för det räddar fler liv än vad fördomarna säger.

Dags att sova. Imorgon återvänder jag till Värmland och filmvärlden!

Peace out!
Emelie Blå