Jag har fått höra från flera olika människor om att efter gymnasiet kommer allt som heter gemenskap försvinna spårlöst och ni går helt separata vägar, utan ork eller lust att hålla kontakten med de ifrån klassen. "ALDRIG!" tänkte jag, och så vitt jag hörde höll alla med mig alla de gånger som framtiden hamnade bland konversationerna oss emellan, då på dåtiden. Vissa utav de man då gick med kände man att man aldrig skulle förlora kontakten med, aldrig skulle denna människa få glida förbi. Andra kände man att det skulle bli skönt att slippa, eftersom man under dåtiden inte hade något val utan fick stå ut. Men de man så gärna ville hålla fast vid, de man lovade sig själv att "Detta", vet ni, "Detta försvinner inte bara för att man lämnar skolans område".
Men se, folk har visst rätt. Kassörskan inne på Shock sa till mig "Njut medan du kan, för sen försvinner dom. Det är bara så det är". Jag kollade argt på henne och tänkte "Hon är full utav....", men oj så fel man hade.
Dock led jag mer utav detta i början. Nu trivs jag faktiskt lite i det, för nu vet man liksom vilka man har, på riktigt. :) Även fast man ändå inte pratar särskilt ofta, så bara vet man. Det är en härlig känsla.
På tal om det ovan, imorgon blir det förhoppningsvis reunion för härliga gamla knytkalasgänget, då alla är samlade! Helt underbart! Thank God för påsken!
Måste dock plugga järnet de närmsta dagarna inför teoriprovet. Herre gud, hoppas jag klarar det.
Nu ska jag upp till min härliga familj. Fredda fyller år idag, så grattis till honom! Underbara fosterpappa :)
Peace!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar