Igår kom jag fram till att jag, som hela tiden velat förklara mig inför andra som en optimist, i själva verket är en renodlad pessimist. Hur kom jag fram till detta?
Jag kom hem igår, relativt peppad men ändå lite tung. Jag sitter tillsammans med min familj som frågar mig hur det gick på min viktiga körlektion, där en körlärare skulle bedöma om jag var tillräckligt bra för att boka en uppkörning i hans tycke. Körlektionen gick bra, faktum är att det var så gott det kunde bli bortsett några småfel som var lätta att rätta till. Dock uttryckte jag inte det på detta viset för min familj. Tvärtom lät jag nästan besviken över att uppkörningen inte var långt borta.
Och på vägen hem ifrån skolan igår stannade jag för att avnjuta en hel armé med fåglar som flög över mig, likt maskrosfrön som sprids i vinden då någon blåser iväg dom. Istället för att njuta utav detta så var min första tanke: "De lär ju behöva skita mig rakt i ögat vilken sekund som helst" och jag började oroligt småspringa. Vad i..?! Vad var det för paranoid tanke egentligen?
Utan fågelskit på axeln gick jag otillfredsställt vidare.
Jag har frågat mig själv hur det kommer sig att jag mår så fruktansvärt dåligt till och från, men vid djupare eftertanke så är det ta mig fan inte konstigt.
Jag har alltid försökt skratta åt pappa för hans sociala överlevnadsstrategi, som löd: "Lita inte på någon, då klarar du dig relativt smärtfritt. Och vad du än gör, så förvänta dig alltid det värsta ur alla situationer, för då blir du aldrig besviken". MEN, det är ju precis så jag tänker!
Så, nu ska det bli ändring på detta. Jag vill inte vara en pessimist, jag vill vara någon som är positiv i alla möjliga lägen. Nej, jag rättar mig själv där, jag vill vara någon som är positiv i alla lägen!
Så med té i handen och romantiska Nora Roberts skrivna ord lutar jag mig nu nöjt tillbaka, redo för förändringar och för att finna ljusa kanter i tillvaron.
Nu jävlar!
Peace out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar