Fängslad ambition

Foto: Niklas Bergstrand

Det är inte likt mig att känna mig oambitiös inför en uppgift jag tagit till mig. De som känner mig vet att jag brukar lägga hjärta och själ i det jag gör. Men med detta går det inte längre. Jag känner själv hur jag slarvar, jag är så väl medveten om att jag gör det, och som toppen över isberget så bryr jag mig inte ett dugg över att det syns så tydligt. Och jag tycker det är en härlig känsla!
Jag ser det inte som en nedgång, som att jag gjort något onödigt under flera månader, utan istället att jag lärt känna mig själv och mina gränser. Nu vet jag vart jag bör sätta ner foten i framtiden.Så nu får det fan vara nog! :) Haha! Är så trött på att vara mentalt nere, på att ha en klump av obehag i halsen, på att känna rädsla och jämföra det med att springa i ett minfält.
Att t.o.m familjehemschefen visste om hur dåligt det brukar vara säger en hel del, och han rekommenderade mig inför det beslut jag tänker ta. Dags att njuta av livet medan jag kan!

F.ö.:
Jag har kommit in på Molkoms filmlinje och det känns sjukt bra! Jag får bo kvar i mitt familjehem i åtminstonde ett år till och det känns sjukt bra! Vi har skaffat jacuzzi hemma och det känns sjukt bra! Jag har jobbat under West Coast Riot, Metaltown och Pier Pressure och hamnade längst fram på Rammstein, och det känns SJUKT bra!

Hade även en sommarlovsdag igår som innehöll jacuzzi, öl, glass och framförallt härligt umgänge. Härligt! :)

Jag och Mr. Right, även känd som Lizard man, haha!

Peace!