Mr Right

Vet ni vilken bild som kommer upp när man googlar på Mr Right?

Den här.

Det är inte den första bilden som kommer upp, men det är ett härligt alternativ bland flera utsökta.

Anledningen till att jag sökte på detta kanske ni undrar över, och det var av ren tristess och för att få inspiration till min krönika jag försöker skita fram. Det står stilla, som alltid, tills det plötsligt bara slår mig och jag lyckas skriva ner 2000 tecken på 10 minuter. Men dessförinnan snackar vi timmar av KRAMP. Dör av frustration.

Ja, jag sitter ju förhelvete och googlar på Mr Right.
Studerar plastpenisar.
Får ju så vettiga svar också när man googlar så det är ju bra att jag gör det.

Jag har aldrig ännu sjunkit så lågt så jag sökt på "krönika ämne 2000 tecken" men jag känner att jag snart når rock bottom.

Jag har avskrivit mig allt socialt liv de senaste dagarna. Har legat hemma, sjuk och försökt lyssna på min kropp efter att den attackerade mig i lördags.

Nått jag insett de senaste dagarna är att man inte tar någon paus ifrån det sociala bara för att man är hemma. Man måste ignorera telefonen (vilket ingen accepterar att man gör) och stänga av skärmen (vilket är skitsvårt, vad ska jag hitta på om laptopen är stängd?!?). Så ihop med ”nyhetsloggen” där allt alla skriver dyker upp, har jag legat i min soffa i fyra dygn. Jag har sorterat tre lådor, dammsugit snabbt för min syster skulle titta förbi. Jag har fått liggkramp, för första gången i mitt liv har jag liggkramp. 

Nej, nu får jag gå tillbaka till att stirra in i ett word-dokument.

Kram

Får liksom verkligen ingen ro. Emellanåt känns det bra och jag blir sådär okejnöjd med att leva som jag gör.

Okejnöjd. 22 år senare efter det stora traumat, miraklet, födseln och jag är okejnöjd. Sen kommer de stunder så som nu, ett glas vin och många tankegångar senare, där liksom hela kroppen och sinnet bara skriker "roa mig förhelvete!".
Och som sagt, jag är inte bitter.
Bara fattig, utan fritid och noll socialt liv utöver familjen.

Herregud vad jag gnäller! Inte vill jag bli som många andra, sitta stilla och klaga på omvärlden som lever ut medan jag själv inte vågar.
Fick i varje fall gått förbi donken och lämnat uppsägningspapper, skönt! Ett steg närmare nånting annat. Haha, gnällgnällgnäll!

Nej gnäll löser ingenting. De ögon som faller över detta inlägg får dock bevittna hur mina förvirrade hjärnceller försöker samarbeta mot en lösning. Inte för att det finns ett problem men snarare något att möblera om.
Kanske ska bli vegetarian? Poet? Hänga på det där nordiska cafeet på järntorget i stan och äta croissants med några resande fransyskor? Uppge mig vara flicka 2003 och gå med i nån onlinehästsajt?
Har börjat läsa en bok, är på kapitel två.

Over and out.

Och nu då?!

Sommaren är förbi. Inte har det hänt särskilt mycket, den har mest bestått utav jobb och jobb och en gnutta umgänge. Knappt har det varit någon sol, men så fort solen är igång med att sprida sitt så springer jag, liksom alla optimistsvenskar, ut fort som attan för att samla endorfiner. Undra om det är någon form av överlevnadsinstinkt? Att vi samlar på oss endorfiner och värme inför vintern? Iallafall...

Jag har blivit sambo, med killen i mitt liv. Det är fint, väldigt fint! Och det är väl det som är spännande i mitt liv. Nej, jag är inte bitter, men jag har nått någon form av punkt i mitt liv. Punkten där jag inser att jag inte har nån jävla aning om nånting.

Jag började undervisa streetdance nu i veckan. Jag frågar ungarna massa frågor som dom får besvara om sig själva. Till slut räcker en tjej upp handen och frågar mig "Du då fröken? Hur gammal är du? Går du i skolan?". Jag svarar "23" utan att ens tänka efter. 23?! Snabbt som attan lägger jag till "eller oj nej vad säger jag, 21 är jag ju! 21! Och jag fyller 22. Jag har fyra jobb! Hehe jajemen... men ska säga upp mig på ett av dom. Hinner inte med. Trivs bra på Coop. Jo det gör jag."

Tystnaden sprider sig i lokalen. 

Fascinating, tänker barnen.

"Ska vi sätta igång?!" säger jag och jaaa ropar alla, så är det bara att köra.

Grejen är den att det var ett moment där jag inser att jag inte har den blekaste aning om nånting. Vad i helsike håller jag på med? Haha, jag vet inte! Jag har fyra jobb, FYRA. Varför då?! I tidningen får jag läsa minst en gång i veckan att ungdomar är lata. Jag tar starkt åt mig av detta trots att jag jobbar sönder mig, det är en bra kompensation. Nu ska jag dock skriva på uppsägningspapper på donken idag eller imorgon, det är dags att avsluta det kapitlet. Eller så är jag lat. Inte vet jag.

Jag är hemma hos familjen för någon dag sen. Jag sitter och tjötar med mamma och skojar och har mig. Sen pratar jag om mitt livet och nuläget, hur jag trivs på jobben osv. Mamma tittar mig i ögonen och säger "Jo jag har tänkt på det, Emelie... att du kanske får tänka på att inte stå och stampa på ett ställe bara för att det är tryggt?" och jag försöker direkt försvara mig med "Nejnej, gud nej, haha mamsen då, nej, jag har så mycket ambition! Thinking outside the box all the time! Förresten så har jag och Niclas pratat om att åka och bo utomlands. Vart? Nej det vet vi inte. Varför? Jo för att vi vill." Och mitt liv har liksom fastnat, morsan, jag kommer ingen vart och jag ser inte fram emot nånting för jag vet inte vart jag ska.

Mina vänner är antingen i Oslo, nånstans i Ryssland (i nuläget), i Danmark, i Skåne, i Stockholm, i Norrköping.. Och här sitter jag. TROGEN GÖTEBORGARE. Bullshit har det varit, det har varit mitt fega jag som tycker att här är det tryggt och tråkigt, här händer inget, här är jag säker.

Jag har blivit världens tråkigaste människa. Hur finner jag nöje i dagsläget? Jo jag har rast på jobbet och snackar med Lindita eller någon annan i en halvtimme, eller varför inte ta en strid med sambon? MMMMHHH ACTION!

Dags att lyfta på arslet. Jag är fan ung och 20-nånting. Det är dags att leva upp till det. CHEERS FOR LIFE 

MVH, en livrädd och tråkig krönikör, kassabiträde, teamplockare med stark förvirrad arbetsvilja

För mycket tankar & ett tillgängligt tangentbord

Klockan är nu 04:20 en torsdag (eller var det onsdag? Fredag?) och jag sitter och funderar kring minnen och känner mig tvungen att formulera tankarna. Ofta när jag sitter och tänker tillbaka så fastnar jag kring lyckliga saker jag minns. Det är mysigt, tillfredsställande, enda tills jag som alltid landar på att tänka tillbaka på en specifik person. Det är då det vänder i magen.

Lyckliga minnen är någonting vi kommer ha med oss hela livet, det är sånt hjärnan sparade för den uppfattade lycka i venerna. Man minns oftast inte de mest olyckliga minnena, för det är vår hjärna inställd på att programmera bort. Jag har relationer och förhållanden bak i tiden som jag knappt minns, men det finns ett specifikt - en specifik - som alltid kommer kännas. Efter att det slutade fult och otroligt orättvist, så stör det mig något så kopiöst! Besvarad kärlek förvandlades till ömsesidig besvikelse.

Jag tror på positiv fokus, lyckliga tankar. Men när ett minne tillsammans med någon är lyckligt när man i dagsläget är ovän med den personen, hjälper eller stjälper ett sådant lyckligt minne då? Kan man på något sätt flytta över minnet från hårddisken till papperskorgen, där de andra dåliga filerna ligger?

Svaret på det för ikväll är nog sömn. Jag tänker för mycket.

Som en helg ska vara

Efter en helg med enformig bas och mycket dans är det svårt att byta genre i högtalarna. Allt annat känns B, kliché, fel. Fortsätter lyssna på musiken som tidigare störde mig. Förstår förövrigt inte varför människor utnyttjar droger under ravefester, man blir ju ändå hög och fylld av basen.

Helgen har iaf varit otrolig. Vänt på dygnet, men det är inget jag ångrar. Varje vaken minut har varit guld, och sovtillfällena har varit nödvändiga för att ladda inför kommande äventyr. Jenny har varit på besök, och vi sov båda två inne hos Sofia-Linn. I den trion hade jag kunnat leva livet ut. Trivs så bra. Känner mig omtyckt. Tycker om. Uppskattar, uppskattas. Ge och ta, heter det kanske.

Hade glömt hur det sociala livet skulle smaka. Har sugit tag i det det senaste, med mycket häng med Sofia-Linn och besök ifrån Danmark och Göteborg. Och det har varit slående. Både för att helgerna varit perfekta, men även för att jag insett att mitt sociala liv utan Sofia-Linn eller besök här uppe inte är detsamma. Intresset finns inte här. Utbildningen är bra, men det sociala livet prioriteras absolut sist. Ibland undrar man vad som hade skett om man valt annorlunda.

Den tionde Juni kommer jag hem igen. Längtar. Denna helgen var one of a kind, men också någon jag aldrig kommer glömma. Söndagen var olycklig, men jag hade mina vänner här, de fanns för mig. Och det var fantastiskt att känna. Jag har en mamma som bryr sig, som la ner en timme på att ge mig stöd, tips och råd. Jag är lyckligt lottad. Vi får se vad som sker med hösten.

Fotograf: Jenny Jedborg

Är jag oldschool?

Är det bara jag som inte gillar det här med att chatta? Börjar jag bli gammal, seg, trött? Jag la ner msn för över ett år sedan. Så fort man loggar in börjar allt blinka och ljud låter och när man tillslut reagerar på denna krävande uppmärksamhetsgrej som lagt sig i aktivitetsfältet så står det "HALLÅ??? EMELIE? ÄR DU ARG PÅ MIG? SKREV JAG NÅGOT DUMT?". Alltså!

What's up with that?! Skriver någon till mig så kanske det råkar vara så att jag visar hänsyn till livet utanför skärmen och går på toa, svarar i telefon, fantiserar om tidskriftens skapelse eller vadfan som helst. Måste jag ursäkta mina handlingar? Gör ni det? Eller är ni sånna som svarar, trots att ni innerst inne känner "åååååhhhhhhh..."?

Droppen för mig gick igår. Det där med facebook-chatten, det står jag ut med. Man kan ju logga ut sig, pluspoäng till facebook! Men när jag igår var inne för att kolla min mail, så loggades jag automatiskt in på msn via webbläsaren. Direkt gick uppmärksamhets-cirkusen igång! "HALLÅ?!?!? VARFÖR SVARAR DU INTE?". Alltså.. Hur hanterar man det?! Det värsta är att de flesta tar detta personligt! Men oavsett om det hade varit självaste kungen eller Mikael Bengtson jag en gång gick i samma klass med som blinkade hysteriskt i min webbläsare så spelar det verkligen ingen roll. Jag kanske inte är en chattig person.

Är det verkligen bara jag som känner såhär?!
Och vad hände med att ringa? Med att ses? Är jag verkligen SÅ old school?

Maj-koma

Idag och igår har jag varit sjukt borta, helt väck. Jag försöker känna någonting men känner nada.
Har hamnat in i en sjukt skum koma nu där jag inte känner något och tappar allt jag bär. Glömmer bort saker jag lovat en minut tidigare, eller försöker diska men det bara glider ur händerna på mig och jag bryr mig inte.
Känner mig inte trött, men inte heller pigg. Känner mig inte ledsen, men inte heller glad. En neutral, klantig period, detta. Alldeles för dyr telefonräkning, högtalarna är paj och jag har mycket att hinna med innan helgen, många jag behöver kontakta, men inte mer än vanligt. Och jag känner noll, bryr mig inte. Jag bara sitter, ligger, står. En vandrande köttbit.

Jag brukar alltid påverkas av musik jag lyssnar på, men idag känner jag ingenting. Det får gärna vara tyst. Folk kommer fram och frågar mig saker, och jag orkar inte svara. Kortfattade och mindre ambitiösa svar får ni idag. Sjukt skumt detta.

Idag blir det dans iaf. Hoppas jag lyckas få någon känsla i det!

Peace

Krumpin' n' clownin'

Vill bara tipsa om en sjukt bra dokumentär jag såg igår som hette "Rize" om livet i ghettot och hur unga lever för dansen. I filmen ser man krumping och clowning, vilket är mina absoluta favoriter. Se den! Helt galet hur dessa människor kan röra sig!

http://tommytheclown.com/

"Vad snackar hon om?"

Det är liksom en inneboende känsla av att vara rädd för vad konsekvenser blir av val man gör. Oro för att ständigt misslyckas, att jag kanske råkar hoppas på för mycket och att till slut lämnas kvar ensam, en oro som jag känner i det sista har fått mig att provocera fram att jag faktiskt blir sittande ensam.

Jag har sprungit runt i en bubbla halva min levnadstid. Hur spräcker man den? Hur lär jag mig gå utan den? Kommer det vara farligt? Göra ont?

Foto: Robert Nilsson

Förövrigt är Hasch okej bland många ungdomar idag. Visste ni det, föräldrarna? "Det är inget man dör av, ju, så då kan det inte vara farligt". Alla som kommer med ett försvar som det där får mer än gärna höra av er till mig. Jag önskar Hasch VAR dödligt, då det numera är det enda som skrämmer människor. Döden. Inte minskad kompetens, psykisk nedbrytning och att man bosätter sin verklighet i fantasin för ohyggliga summor som oftast slutar i höga skulder. Nej, det måste vara hälsosamt. Att leva på låtsas och ta närmsta hjälpmedel för att hoppa över sina verkliga problem låter som en sund grej. Fuck "Självkänsla, nu!".

Flower Power vad jättehäftigt under 60-70 talet, man skulle vara fri och röka på. Under 80-90 talet försvann för många det tänket. Är det ingen som undrar varför? Men låt oss göra samma misstag igen, liksom mode kommer och går så gör väl även hasch det. Det suger.

Mute

Jag är inne i en period nu där jag inte kan tänka riktigt klart. Det händer så fruktansvärt mycket på en gång, och samtidigt händer absolut ingenting. Jag är rastlös, men totalstressad. Det känns som att jag lever, men mitt liv är satt på mute. Det rullar på, men jag hör ingenting. Jag skriver krönikor, ska börja dansa i Karlstad, går på en folkhögskola i Molkom, var på filmfestival i Göteborg förra veckan och framförallt kommer jag hem till min underbara familj titt som tätt. Jag har märkt att ju mer jag är hemma desto mer uppskattar jag Molkom.

Jag känner mig ensam även om mitt liv är rikt. Även om jag känner mig ensam så avvisar jag folk gång på gång. Jag vill bara vara själv. Förvirrad. Läsa en bok. Tänka. Drömma.

Jag drömmer mardrömmar hela tiden, och det är väl ett sätt att bearbeta allting, men jag är ofta mer trött när jag vaknar än när jag lägger mig. Jag får konstiga infall hela tiden av att jag vill göra saker jag inte borde, som att trampa någon hårt på foten eller kasta mig nerför en trappa. Sjuka saker, kanske inte något man skriver om, men så länge jag kan kontrollera det så är det ju inget speciellt.
Jag vet inte vad som händer eller vad jag känner, men ett sätt att sammanfatta allt på är med ett enkelt ord: Förvirring.

Jag har tänkt mycket också på det här med negativ energi, att det är så många som väljer att umgås med folk som dom egentligen mår dåligt av. Att man smittas så lätt men så osynligt för sig själv. Varför gör man så?

Saknar mål i livet och att få dansa mig svettig.
Idag ska jag dansa iaf. Avreagera mig på ett otroligt sätt,
det ska bli så skönt.
Over and out!

Phillip Chbeeb, min totala förebild