Mute

Jag är inne i en period nu där jag inte kan tänka riktigt klart. Det händer så fruktansvärt mycket på en gång, och samtidigt händer absolut ingenting. Jag är rastlös, men totalstressad. Det känns som att jag lever, men mitt liv är satt på mute. Det rullar på, men jag hör ingenting. Jag skriver krönikor, ska börja dansa i Karlstad, går på en folkhögskola i Molkom, var på filmfestival i Göteborg förra veckan och framförallt kommer jag hem till min underbara familj titt som tätt. Jag har märkt att ju mer jag är hemma desto mer uppskattar jag Molkom.

Jag känner mig ensam även om mitt liv är rikt. Även om jag känner mig ensam så avvisar jag folk gång på gång. Jag vill bara vara själv. Förvirrad. Läsa en bok. Tänka. Drömma.

Jag drömmer mardrömmar hela tiden, och det är väl ett sätt att bearbeta allting, men jag är ofta mer trött när jag vaknar än när jag lägger mig. Jag får konstiga infall hela tiden av att jag vill göra saker jag inte borde, som att trampa någon hårt på foten eller kasta mig nerför en trappa. Sjuka saker, kanske inte något man skriver om, men så länge jag kan kontrollera det så är det ju inget speciellt.
Jag vet inte vad som händer eller vad jag känner, men ett sätt att sammanfatta allt på är med ett enkelt ord: Förvirring.

Jag har tänkt mycket också på det här med negativ energi, att det är så många som väljer att umgås med folk som dom egentligen mår dåligt av. Att man smittas så lätt men så osynligt för sig själv. Varför gör man så?

Saknar mål i livet och att få dansa mig svettig.
Idag ska jag dansa iaf. Avreagera mig på ett otroligt sätt,
det ska bli så skönt.
Over and out!

Phillip Chbeeb, min totala förebild