Får liksom verkligen ingen ro. Emellanåt känns det bra och jag blir sådär okejnöjd med att leva som jag gör.
Okejnöjd. 22 år senare efter det stora traumat, miraklet, födseln och jag är okejnöjd. Sen kommer de stunder så som nu, ett glas vin och många tankegångar senare, där liksom hela kroppen och sinnet bara skriker "roa mig förhelvete!".
Och som sagt, jag är inte bitter.
Bara fattig, utan fritid och noll socialt liv utöver familjen.
Herregud vad jag gnäller! Inte vill jag bli som många andra, sitta stilla och klaga på omvärlden som lever ut medan jag själv inte vågar.
Fick i varje fall gått förbi donken och lämnat uppsägningspapper, skönt! Ett steg närmare nånting annat. Haha, gnällgnällgnäll!
Nej gnäll löser ingenting. De ögon som faller över detta inlägg får dock bevittna hur mina förvirrade hjärnceller försöker samarbeta mot en lösning. Inte för att det finns ett problem men snarare något att möblera om.
Kanske ska bli vegetarian? Poet? Hänga på det där nordiska cafeet på järntorget i stan och äta croissants med några resande fransyskor? Uppge mig vara flicka 2003 och gå med i nån onlinehästsajt?
Har börjat läsa en bok, är på kapitel två.
Over and out.
Hoppas Du är helnöjd idag :)
SvaraRadera