Emelie - Cold turkey-update

Jag har planer för resten utav dagarna som är under lovet. Det är förvisso bara tre dagar, men jag känner att egentligen hade jag bara dragit täcket över huvudet och lyssnat på Familjen, Escala och Röyksopp. Kanske lite Peter Jöback, vilket jag erkänner är lite bögigt av mig men han är redigt duktig.

Begreppet "Försök tänka på någonting annat" är ju sjukt svårt att leva upp till när man är en needy chick som senaste dagarna dränkt sin fokus på reaskyltar och fått 4 timmars sömn per natt för att man inte kan sluta tänka på den, det, han, hon.

Jag fick min första "Jag har slutat röka"-upplevelse häromdagen också på Kungsportsplatsen i centrala Göteborg, vilket var pinsamt då jag började gråta. Min napp är kanske föralltid borta, vad ska man då göra när man är glad-ledsen-arg-festlig-irriterad-social? Bara vara nöjd? Kanske är det något värt att lära sig. Eller så tar jag tillbaka "Mr. Level" - den giftigaste pojkvännen jag någonsin haft - i mitt liv, men vi får se. Snusar gör jag i varje fall som en galning.

Jag är trött på mentala problem som skjuts upp. Har fortfarande kvar en känsla av att vilja rymma. Försöker bara klura ut vad jag kan göra istället för att åka härifrån. Just nu vill jag bara röka.

Nu har ni fått smaka på abstinensen!

Hoppas folk har ett kick-ass-jullov.
Peace out.

Så som livet borde vara

"Varför bloggar du inte, Emelie?", frågar Hillevi, ledset men bestämt.
"Det är tråkigt", svarar jag och loggar in på Blogspot för att ta mig i kragen.
Allt för din skull, älskade Hillevi!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Känns som att det finns viktigare saker än att skriva om vad som händer på en blogg. Folk kan ju ringa och fråga hur det är istället? :P Att ha en blogg tar liksom bort den där extra lilla ansträngningen i en relation. Nu när jag skriver detta kommer jag inte få sms på en vecka.
Haha, mummel mummel...

Nu är jag iaf på skolan med energidrycken i högsta hugg och väskan packad. Jag ska nämligen sova här på skolans internat idag, har bunkrat upp mig inne hos Niklas och stulit filt inne ifrån Hörsalen. Om en halvtimme är det gemensam julmat och klockan sju är det julshow. Tummen upp för torsdagar som denna! Är förövrigt supernöjd med mitt skolval, och trivs som handen i handsken på Nordiska! :)

Jag kom hem ifrån Danmark/Malmö i förrgår. Fysatiken så bra det var! Demonstrationer, knarkare, CHRISTIANIA, klimatsnack och jädra massa kyla och skratt. Längtar tillbaka! Dessa saker har jag gjort för första gången efter min resa till Danmark:

1, Sett hasch. Frågade en kille i Christiania om jag fick fota honom medan han målade med sin krita mot väggen. Han kollade konstigt på mig och sa "It's a joint". Det blev skratt, intervju och bild på detta.
2, Min första demonstration. Adrenalinet när 3.000 pers kommer stormandes emot en är helt oslagbar! WOW!
3, Köpt alkohol. HELT SJÄLV! Danmark alltså <3

Ja.. Danmarksresan gav mig mycket! Kanske inga bra saker dock, haha, men livserfarenheter som heter duga!

Wellwell, that's all folks. Iaf för denna gången. Nu ska jag dumpa min feta väska i Niklas rum :D

Over and out!

(P.S. Glöm inte att läsa mitt gästinlägg hos Johanna http://johannabitar.wordpress.com/2009/12/02/och-vad-hnder-sen/ stolt alltså)

Nummerupplysning & humörsvängar

Är så fruktansvärt trött på den här klumpen i magen
Även om den inte varat länge så känns det jobbigt
Är det, eller inte?
Evig fråga som bubblar i mitt huvud
Lägger sig i magen
Och svider, river tillsammans med en kittlande känsla
Försöka är ok men inte utan effekt

Aaaaaaja
Nu är jag iaf på jobbet, och jag har tre minuter kvar sen är jag off för dagen.
Sen ska jag iväg med Denise från jobbet en stund för att åka till först Buttericks och sen åka till Myrorna och checka kläder inför Halloween.
Behöver något brudklänningsaktigt då jag ska försöka efterlikna Emelie ifrån Corpse Bride. Det är ju en självklarhet att jag ska efterlikna henne då hon heter Emelie och har blått hår! ;)

Sedan ska jag hem till mamma, lägga av telefonen och bara vara.
Härligt härligt. :)

En smaksak & något läskande

"Då stod vi där, mitt emot varandra liksom för 4 månader sedan. Eller var vi tillbaka i tiden? Det spelar ingen roll, tid har ingen betydelse längre.
Hans armar runt min midja. Mina armar runt hans nakna axlar. Det är det enda som betyder något. Hud mot hud räcker inte, jag vill ha mer. Ge mig det jag en gång hade, fyll de tomrum du en gång fyllde. Fyll mig. Känn mig. Varje centimeter av dig vill jag röra vid, komma ihåg. Känna värmen ifrån din andedräkt mot min hals i takt med kärlekens puls. Låt mig slukas, låt mig vara din, låt dig vara min, i alla fall för ikväll."

Då sitter man här i skolan i finfina Kungälv och skriver smygerotiska noveller och barnböcker (som dock inte är erotiska), samtidigt som jag sippar på min trogna energidryck.
Energidryck kan behövas när man finner någon intressant att prata med, någon att bolla konversationer med alltifrån framtidsplaner till Buss-Kenneth. Ljuva, ljuva samtal som får en att glömma klockan. Tröttheten kommer dock ikapp viljan.

Har inte skrivit på ett tag, men det beror mest på att jag gav upp internet under sommaren och dessutom har fullt upp nu igen, som vanligt! Jag skriver krönika åt ST-tidningen, går i skola i Kungälv och jobbar i Mölndal. Och trivs :) Lite segt bara att man inte hinner träffa alla man skulle vilja träffa.

Nu såhär i efterhand när gymnasietiden är över sedan 4 månader tillbaka så känner jag mig inte längre ledsen, utan snarare mer "egen". Jag ansvarar för mig själv. Och man får bättre perspektiv på omvärlden och vilka människor man egentligen kan lita på och hänga i granen.
Visst fasen saknar jag gymnasiet, gymnasietiden var den mest händelserika perioden i mitt liv, men det är som ett motto jag gillar: "Don't cry because it's over, smile because it happened" :)

Wellwell, åter tillbaka till tantsnusknoveller!
Peace out!

(Emelie W, eftersom du ofta läser bloggar så kan jag ju tillägga snabbt att du är en utav de saknade!)

Grönt te & skvaller

Nånting som är fruktansvärt vanligt i våra (iaf mina) sociala kretsar är skvaller. Senaste flirten, senaste misstaget, senaste felandet..
Varför finner egentligen människor så mycket ro i skvaller?

Jag är verkligen ingen ängel, skvaller kan vara roligt i vissa lägen, men varför känner man så? Varför finner människor något positivt i andras motgångar, och (i tyvärr betydligt mycket färre fall) deras förgångar? Är vi sådana som njuter utav andras förluster för att känna oss bättre, eller för att känna att vi helt enkelt inte är dom enda som ibland inte lyckas?

Skvallrar vi för att få bekräftelse? För att komma åt uppmärksamhet på deras misstag?

Någonting att fundera kring iaf. Sitter på jobbet nu och har lunch och har tröttnat lite på att hänga på facebook 8 timmar om dagen.

Förövrigt är allting helt okej. Känner fortfarande stor avsmak för en person. Är det för att denna liknar pappa, och för att det var enkelt att få ut sina aggressioner emot pappa genom denne?
Kanske.
Troligen.

Spruckna läppar och en stor tomhet har följt mig alltför länge nu. Jag vill agera emot pappa på något sätt. Jag är dock fortfarande inte arg på honom, trots att ingen annan förstår hur jag inte kan vara det. Jag ska testa att skriva till honom på facebook igen. Sist jag gjorde det fick jag dock ingen vidare trevlig respons..

Men vem vet, vinden kanske vänder..

Äsh, nu får det räcka. Nu slutar min lunch.
Peace out!

Osynlig i svart och vitt

Nu sitter jag här, ännu en gång.

Detta är sista jobbdagen denna veckan, nu är det lördag. Härligt! Har jobbat 07 - 16 måndag till fredag, och idag jobbar jag 09 - 15, efter detta är det semester i två veckor.

Ska på Snuss-stocksfestivalen nu på fredag & lördag! Haha, en nystartad lokal festival med lokalband som kostar 30kr inklusive camping. (; Kan bli kul! Skrapar man ihop ett gäng så blir det riktigt kalas.

Förövrigt så är allt på topp. Fick ett pappa-ryck idag påväg till jobbet i bussen. Så jävla frustrerande att låtsas att någon i princip är död när man vet att han är någonstans därute och vem vet vad han har för sig idag...
Jag blir ibland lite paranoid angående min pappa. Inte det att jag tror att han stalkar mig eller så, men det jag minns ifrån våran relation är så suddigt. Jag har verkligen förträngt alltihop. Ibland får jag höra från min fosterfamilj om saker som jag berättat om tidigare, och jag känner knappt igen det. Får en "Jahaaa"-känsla väldigt ofta när dessa samtalsämnen kommer upp.
Jag minns inte mycket ifrån min och pappas tid. Jag minns bara ställena jag var på, vilka jag umgicks med, men har liksom förträngt saker som hänt innanför stängda dörrar. Hade ju så småningom tänkt skriva en självbiografi, men det krävs nog många timmars tillbakablickstänkande för att få allt till en helhet.

Ibland stannar jag upp och funderar på varför jag inte minns någonting. Det slutar ofta med att jag tänker "Tänk om jag har ljugit om allt? Tänk om jag hittat på alltihop, och det pappa säger är sant?". Innerst inne vet jag ju att jag inte hittat på någonting, men när omständigheterna är som dom är så kan man inte låta bli att undra vart det egentligen gick fel och börja tvivla på sig själv..

Jag fick en fråga häromdagen som jag får höra rätt ofta. "Saknar du honom aldrig?" och jag svarar alltid samma sak: Det går inte en enda dag utan att jag känner saknad.

Men, som jag skrev i en dikt i skolan som var till min far:
"Du ser allting i svart och vitt, utan någon knapp gråskala. Men du ser inte mig, för jag är blå"

Over and out. :)

Framtiden är efterlängtad

Jag vet inte vad mer jag kan säga än att:

Känner att det här inte är något för mig, och att jag samtidigt inte räcker till.
Hur ska man kunna brinna för det här?
Jag kan inte göra mitt bästa när jag inte trivs.
Har väl ändå sumpat allt nu ändå!

Förutom det så är det bra.

Ska träffa Bea i Göteborg om en stund och försöka bättra på min garderob och skaffa in lite hårfärg till mitt hårfärglager.
Tack Bea för att du finns! (:¨

(Hade också viktigaste snacket i lördags, som har gjort mycket för mig, vilket jag känner redan nu! Är tacksam för det!)

På bild: Myrtle Corbin, känd för att ha fyra ben
Vet inte var för jag valde att lägga upp en bild på henne
Men tycker att det är fascinerande att det faktiskt kan bli så fel

Dåliga vanor & ovilliga själar

Något som är rätt vanligt, det är att fastna i det förflutna.
Man fastnar i tankar, åsikter och känslor som inte går att rubba. Man kopplar saker som händer till det som tidigare hänt i hopp om att man gör det rätta i sina val.
Folk kan fastna med sina bra vanor liksom med de dåliga, allt ifrån rökning eller K special på morgonen (ja, jag drar kopplingar till tv-reklam efter tre års media).

Oavsett om det är en positiv eller negativ vana så är det i grunden laddat med att man ska prestera. Är alla vanor dåliga vanor?

Lever man fast i det förflutna, utan att se alternativa lösningar eller andra sätt att hantera situationer på, så är man på sätt och vis beroende, beroende av de bekanta känslorna och tankarna om sig själv och andra. Är det så att man är van vid att känna sig besviken vid vissa tillfällen, så kanske det är så att man känner sig besviken redan innan vissa situationer sker. Har man varit mobbad tidigare t.ex, så räknar man kanske undermedvetet med att inte få så stor respons hos människor man möter, vilket man agerar ut antingen genom att sitta knäpptyst eller jobba som ett as för att få uppmärksamhet. Det är nog lite utav en försvarsmekanism. För att liksom inte känna sig sårad igen.

Något som är viktigt i livet, tror jag, det är att lära sig att komma ut ur sina vanor. Visst kan man äta ett visst pålägg ofta osv, men när det handlar om tidigare händelser som man har svårt att tackla med sina känslor så gäller det att tänka sig in i Dagen istället för Gårdagen.
Respektera dig själv; Din individ är unik. Var rädd om dig och ge dig en chans.

Tänk på vad framtiden kan ge, och vad du kan ge dig själv.
Våga leva positivt!

Vibbar + sömnlöshet

Jag känner att internet inte är min grej längre. Så fort jag sätter mig vid en dator känner jag bara orden "press", "stress", "misstolkningar" osv dyka upp. Föredrar direktkontakt alltså, men lite aktiv får man väl försöka bli? Har om inte annat några ton bilder jag inte lagt upp någonstans ännu.

Livet rullar på, trots studenten. Avskedet till vissa klasskompisar kändes i princip som att göra slut de första dagarna (haha, liiite patetisk är jag!), men nu mår jag bättre. Jag märker det att de som jag vill behålla vid min sida kommer jag kämpa för att få behålla kontakten med, och jag hoppas det besvaras på samma sätt.

För tillfället är jag lite vilsen, men hoppfull. Sitter på jobbet nu (enda gången som jag tvingas sitta vid en dator, haha) och grubblar lite mellan samtalen. Blev nyss utbjuden i veckan till nån krog i Göteborg av ett gäng killar som ringde för att fråga hur lång tid det tar att åka till rymden. Fascinerande hur många som stöter på en via en telefon alltså!

Sen får jag ju inte glömma att nämna min nya kärlek; Canon EOS 450D. Jag älskar den! Häftig elektronik och riktigt bra kvalité på bilderna. Är supernöjd med mitt köp! (:
Sammanlagt kostade det 8.300:-, men min pingla var värd varenda öre alltså.

Lägger upp lite smakprov på bildkvalité osv lite senare (;

Nu slutar jag för dagen om 2 minuter, SKÖNT! Fick bara två timmars sömn i natt i princip. Fast visserligen var det utan tvekan värt det. Mysigaste natten på länge. Trivs bra hos dig! Kanske ni undrar vem jag menar? Kanske jag skriver mer om det framöver, och det hoppas jag starkt. (;

Sockerkickar och mentalkrockar

Oskyldigt och vansinnigt

Nu sitter jag och jobbar. Trivs bra på jobbet, men idag fick jag en utskällning för min sena ankomst på 3 minuter. Förstår att jag inte får komma sent, men är fortfarande låg efter det och det var ändå mer än 2 timmar sedan..
Har så himla svårt för kritik emellanåt. Måste lära mig, som min fostermamma säger, att trots att jag gör fel så är jag ändå älskad. Detta vet jag dock inte om det gäller lika mycket när det handlar om chefen?

Jag dejtade C några gånger nån vecka tillbaka. Dock funkade det inte, då vi hade olika mål och begär. Mår dock bättre nu då det mestadels bara var problem. Olikeheterna tog över, helt enkelt. Det krävs mer än att bara attraheras.

Har kommit fram till att detta är första gången på länge som jag varit singel till 100%, och med det menar jag att jag inte har någon jag är intresserad av eller någon att höra av mig till på det sättet. Och jag tycker det är skönt! Känns annorlunda, men som en skön och nyttig förändring. Detta är nog precis vad jag behöver, därav mitt välmående!

Har även fått filmat Jenny i källaren till låten Queen Adreena - I adore you. Daisy Chainsaw - sångaren i Queen adreena - är en väldigt speciell kvinna. Hon är 40 men ser ut som 20, totaldrogad, sensuell och har helgalna videor med ideér man aldrig sett förut. Jag lät Jenny spåra ut och vara som Daisy i inspelningen, vilket ledde till gott resultat! Dock några skrapsår över Jennys hud då hon levde sig in lite väl mycket, men personligen tycker jag att det var värt det då bilderna blev riktigt bra. (;

Jag har börjat komma till bättre insikt när det handlar om att känna mig älskad, det som jag nämnde tidigare. Jag har under tre-fyra års tid då jag bodde hos pappa lärt mig att jag blir som mest älskad när jag förtjänar ett MVG, över när jag städar lägenheten, köper hem varor, uppskattar att han gick till puben osv. Alltså, för mig är Prestation det som gör att man blir älskad. Detta är iaf vad jag har trott, och ingenting som jag har tänkt på. Föräldrar osv har sagt det till mig tidigare, att jag betér mig hysteriskt på det presterande planet, men jag har inte tagit till mig det. Inte förrän nu. Nu lyssnade jag, och jag känner att jag mår bättre. Jag kan få ett G och trots det är jag älskad utav mina fosterföräldrar och vänner. Jag behöver inte ha en pojkvän för att bevisa att jag är attraktiv. Folk uppskattar mig för den jag är, och den känslan är faktiskt underbar. (:

Noll koll

Nu sitter jag i skolan, som vanligt.
Gillar stämningen här, människorna, lärarna, salarna. Har svårt att slita mig.
Men måste dock hem om några minuter, då jag ska hjälpa till på Julias disco.

Har sjukt mycket filmideér. Ska försöka börja göra någonting åt det nu på måndag, då jag ska filma Jenny till en låt med Queen Adreena nere i en källare här på skolan. Kan nog bli riktigt bra. (:

Annars vet jag inte. Mår.. ingenting, varken bra eller dåligt. Jag bara är, för tillfället. Och har kännt mig så till och från de senaste dagarna.. Är förvirrad och vilsen. Vet inte vad mer jag kan säga. Vet inte alls vad som händer.

Åh......

Grubbleri

Den här helgen som varit har gett mig mycket. Men det känns som att tiden försöker spolas tillbaka och jag gör tappra försök till att låtsas som att ingenting har hänt. Jag vill inte låtsas.

Men jag respekterar dig, dig och din ivrighet, dig och din vilja.

Jag hoppas bara inte jag gett för mycket.

Riskbeteende

Jag har kommit hit, trots allt.
Jag har kommit till Stenungsund, till hemlagade middagar, månadspeng, kärlek och syskon.
Jag har kommit till trygghet, där vi lägger oss tidigt och dricker te om kvällarna.
Jag har kommit till ett familjeliv, där vi inte ljuger och där vi uppskattar varandra.
Hur?

Jag hatar soc för sättet de behandlade mig på, den där dagen i Maj 2005.
Jag hatar min kurator för hur han behandlade mig.
Men, 13 Juli hände det. Jag flyttade till Stenungsund.
Då började min självkänsla växa, då började pappa sakta försvinna ur mitt liv.

Jag förlorade det vi hade, trots allt.
Jag förlorade Partille, där jag enbart åt ett nudelpaket i veckan och skitmycket gurka, där jag fick panta dina burkar efter helgen för att ha råd.
Jag förlorade min och pappas relation, där jag låg orolig om kvällarna för att pappa skulle komma hem och antingen vilja ta livet av sig eller elda upp köket, där humorn var otrolig.
Jag har förlorat en förebild som lärde mig att respekt var rädsla och våld borde införas i skolorna igen.

Dock gör det så ont.
Jag minns dig.
Jag minns hur du ibland såg på mig.
Du såg ambition, bra prestation och en väg ut.
Ut ifrån ditt bittra inre.

Jag minns dig till Rammstein, till din låt, "Los".
Du hade gamla trofaste starkölen i handen, enbart kalsonger och t-shirt, lät sommaren sippra in genom den halvöppna balkongen. Du sa till mig "Se på mig, så här lyssnar man på denna låten, kom och digga med". Du satte på hög bas, höjde lite extra, och öppnade balkongdörren ytterligare. Balkongen, där sydstatsflaggan hängde och den enorma klockan så du såg var tiden var när du kom hem ifrån puben.
Jag saknar dig så det gör ont.

Portishead - Strangers

Jag går in i min bubbla nu.

Ni får knacka på ifall ni vill,

räkna dock inte med något.

Bra dag, bra vecka

Jag har inte så mycket att säga, mer än wow.

Mina tankar är helt borta så vet inte vad jag ska skriva om!
Skriver mest för att Virran påminde mig om att jag är sämst på att uppdatera.

Jag mår väldigt bra iaf!
Sitter kvar i skolan nu. Slutade klockan 12 och nu är klockan 16:30. Haha, jag är en sån plugghäst. Men sitter mest här för att min dator hemma inte funkar riktigt så som jag vill, hehe. Hade kunnat gräva ner mig här hela kvällen, sålänge msn är igång..

Annars rullar väl allt på skulle jag tro.. :) Uppdaterar mer nån annan gång, hehe.

Peace out!

Nattpass + Energidryck

Nu sitter jag och jobbar. Klockan är 04:30 när jag börjar skriva, och jag slutar inte förrän om 4½ timme. Vet inte riktigt hur jag ska klara det här, men det är tur att jag har Nettan med mig kan jag säga!
Fast just nu ligger Nettan och sover lunch, och det är helt dött på linjen. Är fruktansvärt uttråkad och energidryckerna tycks inte verka när dom som mest behöver göra det.

Vad det gäller en viss person i min närhet så har jag kommit fram till att om en människa är kapabel till att prata bakom ens rygg om att de hatar en etc i tre år, då är de inte värda att förlåtas eller bygga något nytt med. Är man så falsk så kan det lika gärna va. Tror inte falskheten slutar efter tre års tid av att man sätter sig ner och pratar. Bekant går bra, och jag nöjer mig där jag är nu, trots vetskapen om att skitsnacket om mig troligen fortsätter. De som lyssnar på skitsnacket är väl ungefär lika pålitliga dom, så jag känner inte att jag förlorar något på det. Har många bra vänner annars som jag kan lita på, vilket jag är tacksam för då jag har haft riktigt tur som hittat sådana vänner!

Och när det kommer till kärleken.. Den oändliga kärleken.. Så känner jag att jag börjar bli trött, arg och irriterad. Virar mig kring fingret, glömmer av mig, kommer ihåg mig och hör av sig igen. Jag klarar inte den galoppen. Och som jag nämnde i föregående inlägg; Jag är en person som behöver starka bevis, och det är verkligen inte det jag får just nu.
Så, jag går min egna väg och ser om jag stöter på något på vägen, helt enkelt.

Förövrigt trivs jag riktigt bra på jobbet. Det är bekvämt, relativt "slappt" och simpla arbetsuppgifter. Dock är det busringningar, och vad jag har märkt nu på natten så är det många samtal där folk raggar och försöker ta reda på vart man är, vilket visserligen är roligt då man kan driva vidare med dom.

Annars trivs jag! Kommer ju få lön och grejer för första gången, och det kommer bli himla skönt!
Äntligen blir man den som i alla lägen kan betala för sig själv, woho!
Och jag kan för en gångs skull säga att jag faktiskt är stolt över mig själv. :)

Nej, nu får det räcka. Skall spela lite onlinespel för att hålla mig vaken.
Och förövrigt så leker livet, och jag är trots vissa problem nöjd!
Det gäller att se det ljusa i allt. ;)

Peace out!

Kenan, Nettan och jag från.. 2007?

Som socker på tungan får du mig att smälta...

Bilden föreställer mig för ca 2,5 år sedan. Det är inte värt att ha syntetdreads när det är närmare 35 grader ute och vindstilla.
Men fint dock.






Jag har nu insett en sak gällande en stor del av mitt liv, som har varit en stor del sedan över 2 år tillbaka (därav bilden, det var innan jag lärt mig vad sann förälskelse innebar).

Jag mår skit på mitt val, gråter vid tanken, men vet att det inte finns någon annan vettig lösning då jag inte kommer må bra på att hamna i andra hand. Det är mig eller ---------, och passionen till det sistnämnda verkar i dina ögon starkare.
För första gången tar jag mig själv i första hand.
Känslan är för mig ovan, och för tillfället känns det som att det är ett dåligt val, men i längden kommer jag längre.

Gör allt för att tänka på annat.
Dans.
Umgänge.
Plugg.
Redigering.
Planering.
Jag är trött på den våta saltsmaken som rinner nerför kinderna.
Ständigt kommer det tillbaka när jag stannar upp i stressen, frustrationen.

Fan, är det rätt val jag gjort?
Om inte, så behöver jag starka bevis..

Egentligen vill jag bara få
hålla om dig föralltid...

Arbetsintervju och pessimism

Idag är det en opepp dag.

Det kan bero på kärleken, småtjafs hemma, eller mysteriet med flickan som hatar Emelie Blå i hemlighet, och har sagt att hon gjort detta i flera år, fast dock inte till mig personligen.

Jag har fått en arbetsintervju på torsdag dock, det får mitt humör något i balans.
Men detta ovetandet får mig galen, arg, frustrerad, ledsen.
Säger jag något om en person står jag i varje fall för att jag har sagt det.
Ärlighet, det är någonting många av de mest sociala käftar har brist på.


Ni får ursäkta att jag skriver i förvirrade vågor.
Men, detta gör jag dock av förklarliga skäl.


Jag vet inte hur det blir.
Med vadå?
Kärleken, svarar jag kort.

Jag citerar Lars Winnerbäck;
"Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst"

Nattbesök och frustration

Nu har jag inte skrivit på ett jävla tag, och det beror mest på att jag inte har haft orken.

Th-kapitlet är helt avslutat. Vi avslutade det med att vi sa att vi fortfarande skulle vara nära vänner, men det har slutat i att han undviker mig så gott det går i skolan istället.
Men ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte längre. Hans val, jag har gått vidare.

Denna helgen har varit hemsk. Trevlig vid flera tillfällen, men hemsk.
Allt hände i lördags. Jag skulle sova hos David, vi skulle mysa ihop med ett annat par till en film. Det slutade istället med en fest i Davids lägenhet...
Under denna natten hann sjukt mycket saker hända.

Jag insåg saker jag intalat mig själv tidigare kunnat vara en tillfällighet vara sanna. Vet inte alls hur det blir. Jag trivdes dock inte riktigt. Det kändes som att jag satt i pappas lägenhet igen för fem år sedan och pratade problem med allt för fulla människor.

Sen fick jag ytterligare än en gång bekräftat att en person gladeligen pratat illa om mig, vilket jag vetat sedan tidigare, men att höra allt saker som sagts ordagrannt gjorde det jobbigare. Är förbannad, men vi har ändå inget att bygga på sedan tidigare. Orkar inte leva med någon som ljuger mig upp i ansiktet ändå.. Fegt dock

Vid tvåtiden i lördags - söndags-natt fick jag besök hemma hos mig. Eftersom jag sov hos David så var det dock ingenting jag tog del av. Ett ex som inte ens hälsat på mig på tre år kommer smockfull och knackar på alla fönster han kan komma åt en lördagsnatt. Varför? Vill du något kan du ju ringa, skriva eller ta upp kontakten på bättre sätt? Du ringde visserligen på morgonen också, men då sov jag.
Nilla skötte det åt mig iaf och bad honom gå hem.

Jag känner mig helt matt nu.
Så jävla skönt med UKM nästa helg. Och jag känner för första gången någonsin att det faktiskt kommer vara skönt att sluta skolan och börja om på ny skola någon annanstans efter sommaren.
Stenungsundsområdet har gett sämsta intrycket socialmässigt på mig någonsin.


O v e r a n d o u t

Villkorslöst

Villkorslös kärlek.. Något jag fått smaka ordentligt på en gång.
På ett ömsesidigt plan alltså.

Annars vet jag inte.. Blir så trött bara.

Svartsjuka skulle jag inte vilja kalla det.

Snarare irritation.

Och Michael, vad gör du för någonting?

Varför svarar du inte när någon ringer?

Du kan ju höra av dig iaf.. Fattar inte..

Ni förstår ingenting av det jag skriver.. pratar i vågor, förstår inte riktigt själv.

Känner mig lika förvirrad som mitt sätt att skriva.

Kan ju tydligt skriva att jag mår sådär iaf.

Ser fram emot fredagen som tusan!

Få dansa, supa och njuta utan tvång. Underbart!

Och idag ska jag vara med Icka. Ska bli kul. :)

TH och jag har blivit tillsammans. :)

24 Januari. 3 hela dagar har han stått ut, och fler hoppas jag att det blir!