Riskbeteende

Jag har kommit hit, trots allt.
Jag har kommit till Stenungsund, till hemlagade middagar, månadspeng, kärlek och syskon.
Jag har kommit till trygghet, där vi lägger oss tidigt och dricker te om kvällarna.
Jag har kommit till ett familjeliv, där vi inte ljuger och där vi uppskattar varandra.
Hur?

Jag hatar soc för sättet de behandlade mig på, den där dagen i Maj 2005.
Jag hatar min kurator för hur han behandlade mig.
Men, 13 Juli hände det. Jag flyttade till Stenungsund.
Då började min självkänsla växa, då började pappa sakta försvinna ur mitt liv.

Jag förlorade det vi hade, trots allt.
Jag förlorade Partille, där jag enbart åt ett nudelpaket i veckan och skitmycket gurka, där jag fick panta dina burkar efter helgen för att ha råd.
Jag förlorade min och pappas relation, där jag låg orolig om kvällarna för att pappa skulle komma hem och antingen vilja ta livet av sig eller elda upp köket, där humorn var otrolig.
Jag har förlorat en förebild som lärde mig att respekt var rädsla och våld borde införas i skolorna igen.

Dock gör det så ont.
Jag minns dig.
Jag minns hur du ibland såg på mig.
Du såg ambition, bra prestation och en väg ut.
Ut ifrån ditt bittra inre.

Jag minns dig till Rammstein, till din låt, "Los".
Du hade gamla trofaste starkölen i handen, enbart kalsonger och t-shirt, lät sommaren sippra in genom den halvöppna balkongen. Du sa till mig "Se på mig, så här lyssnar man på denna låten, kom och digga med". Du satte på hög bas, höjde lite extra, och öppnade balkongdörren ytterligare. Balkongen, där sydstatsflaggan hängde och den enorma klockan så du såg var tiden var när du kom hem ifrån puben.
Jag saknar dig så det gör ont.