Nu är jag hemma efter flummiga skoltimmar. Att vi aldrig kan ha en skärpt skoldag, det är helt sinnes.. Men dock väldigt kul! Är glad att stämningen är god i klassen igen. Media klädde inte i att vara spända och sura. Mongolida och låtsashöga känns mer rätt i smaken.
Jag har iaf hälsat på Emma nu (den nya fosterplaceringen som kom till oss idag).
Jag har ju träffat henne tidigare, så jag visste redan i princip hur hon var som person. Det känns väldigt konstigt, men det kommer säkert bli bra tillslut. Som jag alltid säger: Det blir vad man gör det till.
Något som hände mig senast imorse och som har hänt flera gånger de närmsta veckorna är att jag börjar gråta utan anledning. Jag skulle berätta för Nilla imorse att det kändes bra nu när Emma skulle komma hit. Jag hann säga "Jag måste bara säga att..." sen började jag storlipa, jag kunde verkligen inte kontrollera det. Detta har nog ingenting med Emma att göra, men det kanske verkar så utåt sett.
Jag tror det beror på att det kommer en ny placering till oss i samma veva som jag fyller 18. Soc ringde mig strax innan min födelsedag och frågade "Vart ska du bo när du slutat gymnasiet?", jag svarade naturligtvis att jag skulle bo kvar, och kärringen svarar "Jaha, har du kollat med alla att det går då? Länsstyrelsen osv?". Lilla jag som precis nu, efter tre år, börjat känna mig trygg i mitt fosterhem får höra en sådan fråga och bryter ihop. Sen dess har jag varit överkänslig mot alla förändringar som rör hemmet. Så, på ett sätt är det ett gott tecken.
Jag börjar känna trygghet igen.
Nu skall jag sluta, kanske skriver mer senare. TH har fortfarande inte hört av sig trots att jag har det. Vi får se hur allt slutar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar