Speakertext

Har kommit på fulla idén till min stillbildsfilm nu.
Leijon skall än en gång få spela Heroinist, hehe.

Här har ni speakertexten han ska tala in till bilderna:
(ge mig gärna kommentarer om möjliga förbättringar osv!)

Att det ska vara så svårt, undrar vissa.
Hur man kan bli så fäst vid någonting, hur svårt det är att sluta.
Folk har sagt till mig, på den tiden då de orkade bry sig, att jag bara ska lägga av.
Jag kan förstå dom, de som aldrig prövat, de som inte vet.
Numera vet alla vem jag är, vad jag gör, hur jag spenderar mina dagar.
Jag hoppade av skolan för flera månader sedan.
Skolan är inte alls lika viktig, den kan inte hålla mig i balans på samma sätt.
Min framtid ligger inte i mina händer längre.

Man kanske skulle kunna jämföra det med att vara kär.
Man kan inte tänka på något annat, man gör allt för att få spendera sin tid, sin ork, sin lust, med den man älskar.
Men till skillnad från andra så är min kärlek så mycket mer stark och beroendeframkallande, så mycket mer livsavgörande.
Utan min älskade kan jag inte ta mig upp på morgonen. Jag kan inte sova, jag kan inte äta, jag kan fan inte ens med att orka finnas till.
Jag skulle utan problem kunna sälja mig själv, hela min själ, för dennes skull.
Och ja, jag vet, jag vet så väl att min kärlek sakta men säkert tar livet av mig. Jag är inte dum. Jag har hört det så många gånger tidigare.

Jag vet så väl att jag leker med döden.

Trollywood

På bild: Jag MLi Blåi

Foto: Jenny Jedborg

Novemberfestivalen var, liksom väntat, guld värt.
Visst var det inte lika kul som förra året eftersom det var mindre festival och mer hotell, men kul var det ändå! Kommer bli en trogen stammis i Trollywood!

För tillfället känner jag mig tom, varför vet jag inte. Känns som att dagarna upprepar sig, det händer inget speciellt längre, det är samma visa varje dag.
Tror jag ska ta några dagar för mig själv då jag inte gör någonting för att uppskatta det som händer runtomkring mig mer helt enkelt, det blir nog bäst.

Efter att Jannes mamma pratat gott om mig inför Andra Avenyn så kanske jag har en chans att bli skådespelare i den serien. :) Har bara sett första avsnittet så vet inte riktigt vad det är för serie, hehe. Men det skulle vara kul!

Jag har förövrigt hittat min pappa. Han finns på Facebook, och av någon anledning kunde jag gå in på hans sida. Blev chockad, men lättad. Då vet jag iaf någorlunda om vart han finns! Vet också att han bor kvar i Skene. Eller ja, det är vad som står iaf.

Just nu sitter jag i skolan och Markus tjatar på mig om att vi ska gå upp och äta, vilket låter som en bra idé. Ska in till Hjalmar Branting och shoppa senare, och efter det är det dans.

Kanske skriver mer senare. Skallen är rätt tom nu så har inte så mycket att skriva om, hehe.

Peace out!

Anmälan

Nu sitter jag vid min dator, i hopp om att få tummen ur till att packa till Novemberfestivalen imorgon.
Ser fram emot det!
Och mitt motto är, som jag försöker leva efter; Det blir vad man gör det till.

Jag pratade med Nilla länge idag. Soc har ringt angående en anmälan de gjorde i Februari emot min pappa, då han var i sitt essä med att skicka hotfulla mail till mig.
Så nu passar det? Nu när han inte hört av sig på ett halvår? Nu när jag inte ens vet vart han befinner sig, hur han mår, hur min syster mår, om han ens lever?
Funderar på att begära att soc tar tillbaka anmälan, men tvivlar på att jag gör det. Nilla skulle inte uppskatta det och jag förstår henne, med tanke på att han även hotar henne och hela familjen.
Känns bara dumt att det kommer nu, trivs inte med det. Men samtidigt kanske han förstår att han gör fel? Jag menar, är det några som borde kunna rätta honom utan att bli anklagade för att ha feltolkat så borde det ju vara polisen.. Eller?

Kanske får jag också då reda på var han befinner sig.. Även om han inte vill att jag kontaktar honom så skulle jag må bra på att veta vart han fanns och att han fanns.

Men nog om detta.
TH har inte ringt än. Antar att det är slutet för vårat oöppnade kapitel, vilket kanske är lika bra. Känner mig inte särskilt sårad egentligen. Bättre nu än att det hände senare.

Nej, nu är Markus här, så jag ska umgås med honom. Fick sätta honom med min mobil att spela eftersom han kom mitt under mitt blogginlägg. Tack Markus för att du är en så tålmodig vän som står ut med mig och mitt sega jag!

Novemberfestivalen imorgon.. Skönt att åka iväg :)

Emily + Emelusch

Mitt hjärta hoppade som prärievargar när de ser en bulldozer idag.
Jag fick två dikter av my nigga from my hood.
OBS! Läs med blattedialekt.

1,
"Om någon snackar ett
enda ont ord om Emelusch
Då är jag där och han har tagit sin sista dusch
Jag sticker kniven i hans kött
Jag blundar
Jag viskar
'Ey, jag vet ditt blod är rött!'"

2,
"Mannen, du vet du är som en bror för mig
Jag behöver dig
Jag skulle ge upp min kniv för dig

Vi kanske inte delar samma blod
Men vi har samma mängd mod
Vi kommer ifrån samma jävla skit
Och tillsammans har vi tatt oss hit
Ey brorsan min!
Till mitt hjärta har du tagit dig in"

Du e min broder, du e min blod o ja e din.
We are tha boys from da hood, bandet e stark
Sumo in my överviktiga niggaheart 4-evaahh!

Girighet

Människan är en otroligt stark figur. Sitt ner och tänk på det ett tag.

Vi är t.o.m så starka så vi kan manipulera vår egna art.
Vi kan få människor att falla för oss. Vi kan få människor att vilja bli som oss.
Vi kan mörda vissa andra arter, utan att bli dömda. Ingen annan art går emot oss, vi är för stora.
Vi skapar våld, krig byggda på andra människors åsikter.
Problematiken kan bli som störst när människan är inblandad, med tanke på dess styrka.

Går någon art emot oss, skrämmer oss, då har vi inga större problem till att förstöra för denne.
"Ta inte våran plats!"
Vi bygger kylskåp, hus, gator, städer, län, land.
Datorer, tv, bilar, kameror, kläder, tatueringar, plast.




Människan får aldrig nog.
Vill bara ha mer.



Uppfinner för att bli mer "bekväma".
Otroligt giriga.
Tappar kontrollen åt naturen och det tekniska.
Vi förgör oss själva, sakta men säkert, i all denna girighet.

Jag har sökt efter pappa överallt, men jag hittar honom inte.
Webbsidor, communitys, gula sidorna.
Inte nånstans.
Pappa, vart är du?

Saknad

Det känns som att jag tappat greppet om skolan. Ska ta en pluggdag imorgon.

Allting känns helt uppochner!
Förstår verkligen inte varför. Jag har ju egentligen ingenting att må dåligt över.
Men trots detta, så är jag tankspridd, uppriven, överkänslig.

Kanske är det allt med soc, nya placeringen, att man är myndig..

Men jag måste erkänna en sak, och det är att jag saknar min pappa.
Har inte kännt sånhär saknad efter pappa sen jag flyttade hit. Det gnager inom mig...
Jag vill krama honom, skämta med honom, lyssna på Rammstein med honom, höra honom berätta om sin barndom så jag kan få somna, åka utomlands med honom, ta en cigg med honom, äta pytt-i-panna med honom, prata politik med honom, käka pizza och kolla på Das Boot med honom, gå upp till centrum en eftermiddag och ta en mjukglass med honom...
Men jag vet att det är fullständigt omöjligt. Frustrerad.
Fan vad jag saknar honom. Helvete också...

Kliar under huden. River mig inombords. Suger tag. Saknad.

Detta inlägget blev mörkare än jag trodde, inte meningen.
Skriver mer imorgon.

Höjdpunkten av Egoism

fotoFoto: Markus Modell: Jag
Nu sitter jag i skolan och har webbdesign. Läraren är inte här så jag kan inte gå vidare förrän jag har fått prata med honom och få planera framtiden inom ämnet, så då valde jag att skriva ett inlägg.
Men om vad?
Jo, jag tänkte ännu en gång ta upp ett ämne jag tänkt på mycket.
Självmord.

Jag har många vänner bakom mig som begått självmord, både medvetet och av en olyckshändelse. Sen vet jag även människor som försökt att begå självmord. Överdosering m.m.
Jag tycker det är så grymt tragiskt, och jag sörjer. Jag kände som tur var inte någon av dom så bra längre, men det känns ändå. Tänk att du aldrig kommer få träffa denna människan igen, aldrig dela glädje och sorg, aldrig fysiskt närvara med denna människan. Minnen förblir minnen, och nya minnen kan inte byggas.
Jag sörjer.

Men, jag tycker även att det är grymt egoistiskt ifall det är en medveten handling. Kanske jag låter elak, men tro inte att jag inte är ledsen över det som hänt mina tidigare bekanta. Men jag är även arg. Finns det något mer egoistiskt att göra än att ta livet av sig själv? Nej!
Det är någonting man gör som sårar alla, precis alla i sin närvaro! Det som sårar är att du faktiskt var villig att överge, att du faktiskt planerade att ge upp allting när det ändå finns människor som bryr sig!
Det är en sak om man inte har en enda jävla människa i sin närvaro som bryr sig. Men när man har föräldrar, syskon, vänner, kanske t.o.m en pojk/flickvän eller bara en bekant så är det något av det mest elaka jag kan komma på som människan kan göra. Det mest elaka och dummaste.

Visst, när jag är trött/irriterad/sur/frustrerad så kan jag säga dumma saker som t.ex "Åh, jag vill dööö..", men jag är fan inte så dum så jag faktiskt menar det. Jag har för många jag bryr mig om som jag vet skulle bli ledsna om jag övergav dom, så det är inte på långa vägar värt det.

Och folk som skryter om att dom försökt... Asså herre jävlar vad arg jag blir!! Det är ju bara ett sätt till att få uppmärksamhet! "Hehe kolla på mig, nu bryr ni er väl?". Enligt mig är det ett sätt att säga "Ni betyder såpass mycket för mig så jag skulle kunna överge er". Men det finns ju de som inte har försökt men ljuger om det för att få folk till att bry sig, vilket är så jääävla lågt.. Blir fruktansvärt arg!

Vet inte riktigt hur jag hamnade in i detta ämnet, men det är något som stört mig länge. Någon kommer säkert ta illa vid, men det får ni ta, det är min sanna åsikt det handlar om.

Annars mår jag väl någorlunda. Kunde varit bättre. Är rädd, men det är inte någonting jag tänker ta upp nu. Troligen i nästa inlägg.

Jag saknar pappa.

Och lycka till Helena, hoppas allt går bra idag...

Jag avslutar så som jag avslutat tidigare:
Vi får se hur det slutar...

Sara.nu - Trailern!

Sara.nu - Trailern!
http://www.youtube.com/watch?v=wJgtqHse_Yc
Nu finns det en trailer på filmen jag medverkat i. :)

(Bilden är inte tagen ur trailern, utan från en annan del av filmen.
Tycker detta är en fin bild på mitt sanna jag)

Fosterhemsplacering

Nu är jag hemma efter flummiga skoltimmar. Att vi aldrig kan ha en skärpt skoldag, det är helt sinnes.. Men dock väldigt kul! Är glad att stämningen är god i klassen igen. Media klädde inte i att vara spända och sura. Mongolida och låtsashöga känns mer rätt i smaken.

Jag har iaf hälsat på Emma nu (den nya fosterplaceringen som kom till oss idag).
Jag har ju träffat henne tidigare, så jag visste redan i princip hur hon var som person. Det känns väldigt konstigt, men det kommer säkert bli bra tillslut. Som jag alltid säger: Det blir vad man gör det till.

Något som hände mig senast imorse och som har hänt flera gånger de närmsta veckorna är att jag börjar gråta utan anledning. Jag skulle berätta för Nilla imorse att det kändes bra nu när Emma skulle komma hit. Jag hann säga "Jag måste bara säga att..." sen började jag storlipa, jag kunde verkligen inte kontrollera det. Detta har nog ingenting med Emma att göra, men det kanske verkar så utåt sett.
Jag tror det beror på att det kommer en ny placering till oss i samma veva som jag fyller 18. Soc ringde mig strax innan min födelsedag och frågade "Vart ska du bo när du slutat gymnasiet?", jag svarade naturligtvis att jag skulle bo kvar, och kärringen svarar "Jaha, har du kollat med alla att det går då? Länsstyrelsen osv?". Lilla jag som precis nu, efter tre år, börjat känna mig trygg i mitt fosterhem får höra en sådan fråga och bryter ihop. Sen dess har jag varit överkänslig mot alla förändringar som rör hemmet. Så, på ett sätt är det ett gott tecken.
Jag börjar känna trygghet igen.

Nu skall jag sluta, kanske skriver mer senare. TH har fortfarande inte hört av sig trots att jag har det. Vi får se hur allt slutar...

Testosteron

Idag kom jag hem ifrån Skåneland. Har spenderat helgen i Skurup och en sväng i Malmö på shoppingrunda i Triangeln. Lite segt att jag har varit sjuk hela helgen och fortfarande är det. Har iofs varit det sen 6 veckor tillbaka, vilket min danslärare påpekade.

Men en sak är säker; Skulle jag någongång tvingas flytta ifrån Göteborgskretsarna så skulle jag utan tvekan hamna i Malmö. Det är som Göteborg fast med konstigare stamspråk så att säga.


Ett ämne jag vill ta upp i dagens inlägg är testosteron. När skall dessa testosteronuttryck ta slut? Och nu talar jag inte för mig själv, utan för tonårskillar (ha ha). När slutar de kåta tonårspojkarna agera ut, och när börjar de mogna medvetna männen ta vid? Var går gränsen?

Personligen tycker jag att man kan vara hur barnslig som helst och ändå vara 30 och otroligt mogen. Mogen är enligt mig när man tar bra beslut och hanterar situationer på ett bra någorlunda vuxet sätt. På dessa punkter behöver jag en mogen man i mitt liv. Man kan ju inte äta av något omoget, det smakar ju skit. Sen kan man ju välta över emot det övermogna, vilket = mögel som är min största fobi, så ni ser vart jag vill komma. Inte omogen eller övermogen, utan lagom är alltid bäst. Oh, Gud vad svensk jag är!

Så, vart hittar man mogna killar? Tja, alltid lyckas man hamna in på fel spår eller så hänger inte känslorna med där man tycker att de borde vara.

Vi får se hur saker och ting för sig med TH, kanske blir det bra ändå? Jag slutar ju inte hoppas direkt. Men, återigen så faller det tillbaka på mognaden. Man blir dock inte mer intressant för att man stylar och spelar nonchalant, den saken är säker..

Har dock märkt att efter att jag blivit totalt passionerat förälskad i en kille så är jag superkräsen när det gäller andra killar. Vet inte om det är bra eller dåligt, men nu funkar inte medelmåttigt längre. Det ska vara passion, blixtar, smöriga sms och massa annat amerikanskt schlagertjafs.


Måste även nämna att imorgon kommer det en ny fosterplacering hem till oss som heter Emma. Hon är 14 år, precis som jag var. Hennes bakgrund är mycket lik min den med, så det ska bli spännande att se vad det leder till. Det kommer nog bli bra tillslut iaf!

Nu skall jag ta och sova. Lång dag imorgon som ni förstår.
Måste dock tillägga att jag saknar vänner + bandare = ishall & jätteparty! Sofia, visst fan är det kallt, men det hindrar inte oss! Skulle önska att vi kunde dra ut snart igen :)

Nej, nu får det räcka.
Peace out!

I konflikt med mig själv

Foto: MLi Modell: Helena

Nu har jag inte skrivit på ett tag, och jag ber om ursäkt för det.
Detta kommer troligen bli ett rätt långt inlägg eftersom jag har mycket känslor och händelser att skriva om. Jag kan börja med att berätta om helgen.

Fredag: Jag hade kalas för mina minderåriga vänner + Markus och Angelica. Jag gjorde ost&skink-paj och ostpaj till vegetarianerna. Jag tycker det blev väldigt lyckat! :) Fick många fina presenter och jag blev så oerhört glad att ni kom! Helena och Markus stannade extra länge. Markus gick hem vid halv två och Helena sov över.
Lördag: Jag umgås med Helena hela förmiddagen och vid tre-tiden åker hon hem. När klockan var sex på kvällen och jag skulle åka till Göteborg om en halvtimme när jag stod i enbart morgonrock så kände jag mig inte så pepp. Men, det blev ändringar på det! Jag, Markus, Joel, Jenny och Daniel åkte in till Gbg. Vi mötte upp Henke, Karin, Nettan och Kenan, sen bar det av till Gretas, GRYMT kul ställe! Jag kommer komma dit igen! Bea och hennes vänner var där också. :) Underbar dag! Kom rätt sent hem.
Söndag: Släktkalas! Markus var även med här. Han var en trogen anhängare hela helgen och det är jag så tacksam för. Är glad att vi kommit varandra så nära. :) Fick många fina smycken och presentkort! Tack alla!
Måndag: Premiär på Sara.nu-filmen som jag medverkar i som "bästa kompis" till huvudrollen. Det var en hit! Många kom dit, och jag är tacksam över att mina vänner var där. :)

Gryyym helg! Har hållt igång 24/7 men det har varit så himla kul. Tack så jättemycket allihop som har varit med och för att ni gjorde min helg! Underbart!


Igår (tisdag) så blev jag dock väldigt opepp. Förstod inte varför. Antagligen var det vädret och att jag inte hade någon ork kvar efter alla helgens bravader.

Dagen fick mig dock att börja tänka igenom många saker. Hur det blir med en fosterplacering till hos oss, vilka som betyder och hur starkt man egentligen betyder något för någon annan, min konflikträdsla..

Det är en grej jag måste få nämna som har fått mig riktigt irriterad.
Jag är aktiv på bilddagboken och därav har jag sett detta, men mönstret gör mig irriterad. Jag har sett folk, även vänner, som lägger ut texter som säger "Jag är så ensam. Gå och dö alla mina s.k vänner, ni betyder inget och gillar mig inte ändå!". Trots detta hemska inlägg med starka anklagelser så reagerar folk med "neeej du är inte ensam ååh du är bäst stackare" och jag förstår inte hur folk kan med att svara till det! Det är ju ett offerbeteende, och ni bara äter upp det som ingenting! Här anklagas ni, och ändå trycker ni ner er ännu längre? Folk får göra som de vill iofs, men det är verkligen ingenting som biter på mig. Då får det hellre vara.

Nått jag även tycker är jobbigt, det är att inte få någon respons i en relation. Jag har verkligen ingenting emot att höra av mig till människor jag tycker om, absolut inte, men får man ingen respons och ett samtal ifrån denne då och då så känns det ju bara som att man är jobbig, och att vänskapen bara är villig ifrån ett håll. Har många sådana "vänner" har jag märkt.
Så, då slutar jag höra av mig och väntar på att den andre skall göra det, men får istället efter ett bra tag ett meddelande som säger "Vi hörs aldrig av längre", eller alternativt att relationen rinner ut i sanden. Är det en relation värd att satsa på? Är det en relation man bör gå in i och säga "Jag hör av mig hela tiden, nu är det din tur!".
Jo, det kanske det är. En relation skall ju bygga på bådas behov av gemenskap, värme etc.

Jag vet inte..


Något annat populärt är att skaffa sig en s.k "You-know-who" eller som i klassen en "Mr Mister". Kanske har jag en sådan.. Jo, det har jag. Det som bryter mellan "min" you-know-who är att jag inte är kär. Det är starka känslor, men för något annat. Vad? Vad får våran relation så stark, passionerad? Jag skulle aldrig kunna tänka mig dig och mig som ett par, fan heller.. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka på dig emellanåt.
Denna person är ingen jag kommer nämna för någon. Men det är skönt att skriva av sig lite. Dessutom, alla som har en sådan "Mr Mister" vet ju att det får folk oerhört nyfikna att nämna något svagt men inte berätta om vem, var, hur eller varför. Kanske är det det som lockar mig till att nämna honom.

Nu får jag sluta skriva, har skrivit alldeles för långt. Hoppas någon har tid och ork till att läsa.


Peace, brother. Vi får se hur allt slutar..

18-åringen!

Jag och Helena, fullt klädda inför jobb
(jag har blond peruk, haha)
Bilden är tagen av Helenas självutlösare. :p




Det blev inte som det var planerat i helgen.

Gästerna kom aldrig så vi fick blåsa av allting vid ett-tiden på natten.

Rätt segt, men jag hade det jävligt kul iaf eftersom jag inte jobbade och ändå tjänade 1.200:- eftersom det var minimuminkomsten.

Så det blev ingen Mr N för mig och Helena, men jag hade det bra ändå. Skönt att få umgås med dig. :) Fick testa på det blonda livet ett tag också men det var inget att ha, haha.


Nu sitter jag i skolan och har precis ätit upp min cupcake som jag fick ifrån Sofia-Linn. Idag är dagen då jag blir 18 vuxna år :) Känns helt okej men inte som en stor grej direkt.. Fick en XXL non stop-påse av Jossan också :D Hahaha, hon vet hur man får en MLi på fall. Tack alla som redan hunnit gratta mig idag! :)


Eftersom jag åkte hem ifrån jobbet på lördagen så stack jag på Halloweenfest hos mina älskade Kärringar. Det var skitkul! Hade exakt samma kläder som på bilden, fast stay-ups och strumpebandshållare. Jag var en naughty teacher eller något liknande :p Nått jag kom på i sista minuten, hehe.
Grymt bra kväll iaf!


Idag ska jag leka med min nya mobil och njuta av att kunna köpa cigaretter, och på kvällen blir det kinaresturang! Känns väldigt bra, mår väldigt bra. Nu kan livet inte bli så mycket bättre, och jag är nöjd. :)

Peace out!