För mycket tankar & ett tillgängligt tangentbord

Klockan är nu 04:20 en torsdag (eller var det onsdag? Fredag?) och jag sitter och funderar kring minnen och känner mig tvungen att formulera tankarna. Ofta när jag sitter och tänker tillbaka så fastnar jag kring lyckliga saker jag minns. Det är mysigt, tillfredsställande, enda tills jag som alltid landar på att tänka tillbaka på en specifik person. Det är då det vänder i magen.

Lyckliga minnen är någonting vi kommer ha med oss hela livet, det är sånt hjärnan sparade för den uppfattade lycka i venerna. Man minns oftast inte de mest olyckliga minnena, för det är vår hjärna inställd på att programmera bort. Jag har relationer och förhållanden bak i tiden som jag knappt minns, men det finns ett specifikt - en specifik - som alltid kommer kännas. Efter att det slutade fult och otroligt orättvist, så stör det mig något så kopiöst! Besvarad kärlek förvandlades till ömsesidig besvikelse.

Jag tror på positiv fokus, lyckliga tankar. Men när ett minne tillsammans med någon är lyckligt när man i dagsläget är ovän med den personen, hjälper eller stjälper ett sådant lyckligt minne då? Kan man på något sätt flytta över minnet från hårddisken till papperskorgen, där de andra dåliga filerna ligger?

Svaret på det för ikväll är nog sömn. Jag tänker för mycket.

Som en helg ska vara

Efter en helg med enformig bas och mycket dans är det svårt att byta genre i högtalarna. Allt annat känns B, kliché, fel. Fortsätter lyssna på musiken som tidigare störde mig. Förstår förövrigt inte varför människor utnyttjar droger under ravefester, man blir ju ändå hög och fylld av basen.

Helgen har iaf varit otrolig. Vänt på dygnet, men det är inget jag ångrar. Varje vaken minut har varit guld, och sovtillfällena har varit nödvändiga för att ladda inför kommande äventyr. Jenny har varit på besök, och vi sov båda två inne hos Sofia-Linn. I den trion hade jag kunnat leva livet ut. Trivs så bra. Känner mig omtyckt. Tycker om. Uppskattar, uppskattas. Ge och ta, heter det kanske.

Hade glömt hur det sociala livet skulle smaka. Har sugit tag i det det senaste, med mycket häng med Sofia-Linn och besök ifrån Danmark och Göteborg. Och det har varit slående. Både för att helgerna varit perfekta, men även för att jag insett att mitt sociala liv utan Sofia-Linn eller besök här uppe inte är detsamma. Intresset finns inte här. Utbildningen är bra, men det sociala livet prioriteras absolut sist. Ibland undrar man vad som hade skett om man valt annorlunda.

Den tionde Juni kommer jag hem igen. Längtar. Denna helgen var one of a kind, men också någon jag aldrig kommer glömma. Söndagen var olycklig, men jag hade mina vänner här, de fanns för mig. Och det var fantastiskt att känna. Jag har en mamma som bryr sig, som la ner en timme på att ge mig stöd, tips och råd. Jag är lyckligt lottad. Vi får se vad som sker med hösten.

Fotograf: Jenny Jedborg

Är jag oldschool?

Är det bara jag som inte gillar det här med att chatta? Börjar jag bli gammal, seg, trött? Jag la ner msn för över ett år sedan. Så fort man loggar in börjar allt blinka och ljud låter och när man tillslut reagerar på denna krävande uppmärksamhetsgrej som lagt sig i aktivitetsfältet så står det "HALLÅ??? EMELIE? ÄR DU ARG PÅ MIG? SKREV JAG NÅGOT DUMT?". Alltså!

What's up with that?! Skriver någon till mig så kanske det råkar vara så att jag visar hänsyn till livet utanför skärmen och går på toa, svarar i telefon, fantiserar om tidskriftens skapelse eller vadfan som helst. Måste jag ursäkta mina handlingar? Gör ni det? Eller är ni sånna som svarar, trots att ni innerst inne känner "åååååhhhhhhh..."?

Droppen för mig gick igår. Det där med facebook-chatten, det står jag ut med. Man kan ju logga ut sig, pluspoäng till facebook! Men när jag igår var inne för att kolla min mail, så loggades jag automatiskt in på msn via webbläsaren. Direkt gick uppmärksamhets-cirkusen igång! "HALLÅ?!?!? VARFÖR SVARAR DU INTE?". Alltså.. Hur hanterar man det?! Det värsta är att de flesta tar detta personligt! Men oavsett om det hade varit självaste kungen eller Mikael Bengtson jag en gång gick i samma klass med som blinkade hysteriskt i min webbläsare så spelar det verkligen ingen roll. Jag kanske inte är en chattig person.

Är det verkligen bara jag som känner såhär?!
Och vad hände med att ringa? Med att ses? Är jag verkligen SÅ old school?

Maj-koma

Idag och igår har jag varit sjukt borta, helt väck. Jag försöker känna någonting men känner nada.
Har hamnat in i en sjukt skum koma nu där jag inte känner något och tappar allt jag bär. Glömmer bort saker jag lovat en minut tidigare, eller försöker diska men det bara glider ur händerna på mig och jag bryr mig inte.
Känner mig inte trött, men inte heller pigg. Känner mig inte ledsen, men inte heller glad. En neutral, klantig period, detta. Alldeles för dyr telefonräkning, högtalarna är paj och jag har mycket att hinna med innan helgen, många jag behöver kontakta, men inte mer än vanligt. Och jag känner noll, bryr mig inte. Jag bara sitter, ligger, står. En vandrande köttbit.

Jag brukar alltid påverkas av musik jag lyssnar på, men idag känner jag ingenting. Det får gärna vara tyst. Folk kommer fram och frågar mig saker, och jag orkar inte svara. Kortfattade och mindre ambitiösa svar får ni idag. Sjukt skumt detta.

Idag blir det dans iaf. Hoppas jag lyckas få någon känsla i det!

Peace