Som socker på tungan får du mig att smälta...

Bilden föreställer mig för ca 2,5 år sedan. Det är inte värt att ha syntetdreads när det är närmare 35 grader ute och vindstilla.
Men fint dock.






Jag har nu insett en sak gällande en stor del av mitt liv, som har varit en stor del sedan över 2 år tillbaka (därav bilden, det var innan jag lärt mig vad sann förälskelse innebar).

Jag mår skit på mitt val, gråter vid tanken, men vet att det inte finns någon annan vettig lösning då jag inte kommer må bra på att hamna i andra hand. Det är mig eller ---------, och passionen till det sistnämnda verkar i dina ögon starkare.
För första gången tar jag mig själv i första hand.
Känslan är för mig ovan, och för tillfället känns det som att det är ett dåligt val, men i längden kommer jag längre.

Gör allt för att tänka på annat.
Dans.
Umgänge.
Plugg.
Redigering.
Planering.
Jag är trött på den våta saltsmaken som rinner nerför kinderna.
Ständigt kommer det tillbaka när jag stannar upp i stressen, frustrationen.

Fan, är det rätt val jag gjort?
Om inte, så behöver jag starka bevis..

Egentligen vill jag bara få
hålla om dig föralltid...

Arbetsintervju och pessimism

Idag är det en opepp dag.

Det kan bero på kärleken, småtjafs hemma, eller mysteriet med flickan som hatar Emelie Blå i hemlighet, och har sagt att hon gjort detta i flera år, fast dock inte till mig personligen.

Jag har fått en arbetsintervju på torsdag dock, det får mitt humör något i balans.
Men detta ovetandet får mig galen, arg, frustrerad, ledsen.
Säger jag något om en person står jag i varje fall för att jag har sagt det.
Ärlighet, det är någonting många av de mest sociala käftar har brist på.


Ni får ursäkta att jag skriver i förvirrade vågor.
Men, detta gör jag dock av förklarliga skäl.


Jag vet inte hur det blir.
Med vadå?
Kärleken, svarar jag kort.

Jag citerar Lars Winnerbäck;
"Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst"

Nattbesök och frustration

Nu har jag inte skrivit på ett jävla tag, och det beror mest på att jag inte har haft orken.

Th-kapitlet är helt avslutat. Vi avslutade det med att vi sa att vi fortfarande skulle vara nära vänner, men det har slutat i att han undviker mig så gott det går i skolan istället.
Men ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte längre. Hans val, jag har gått vidare.

Denna helgen har varit hemsk. Trevlig vid flera tillfällen, men hemsk.
Allt hände i lördags. Jag skulle sova hos David, vi skulle mysa ihop med ett annat par till en film. Det slutade istället med en fest i Davids lägenhet...
Under denna natten hann sjukt mycket saker hända.

Jag insåg saker jag intalat mig själv tidigare kunnat vara en tillfällighet vara sanna. Vet inte alls hur det blir. Jag trivdes dock inte riktigt. Det kändes som att jag satt i pappas lägenhet igen för fem år sedan och pratade problem med allt för fulla människor.

Sen fick jag ytterligare än en gång bekräftat att en person gladeligen pratat illa om mig, vilket jag vetat sedan tidigare, men att höra allt saker som sagts ordagrannt gjorde det jobbigare. Är förbannad, men vi har ändå inget att bygga på sedan tidigare. Orkar inte leva med någon som ljuger mig upp i ansiktet ändå.. Fegt dock

Vid tvåtiden i lördags - söndags-natt fick jag besök hemma hos mig. Eftersom jag sov hos David så var det dock ingenting jag tog del av. Ett ex som inte ens hälsat på mig på tre år kommer smockfull och knackar på alla fönster han kan komma åt en lördagsnatt. Varför? Vill du något kan du ju ringa, skriva eller ta upp kontakten på bättre sätt? Du ringde visserligen på morgonen också, men då sov jag.
Nilla skötte det åt mig iaf och bad honom gå hem.

Jag känner mig helt matt nu.
Så jävla skönt med UKM nästa helg. Och jag känner för första gången någonsin att det faktiskt kommer vara skönt att sluta skolan och börja om på ny skola någon annanstans efter sommaren.
Stenungsundsområdet har gett sämsta intrycket socialmässigt på mig någonsin.


O v e r a n d o u t