Mr Right

Vet ni vilken bild som kommer upp när man googlar på Mr Right?

Den här.

Det är inte den första bilden som kommer upp, men det är ett härligt alternativ bland flera utsökta.

Anledningen till att jag sökte på detta kanske ni undrar över, och det var av ren tristess och för att få inspiration till min krönika jag försöker skita fram. Det står stilla, som alltid, tills det plötsligt bara slår mig och jag lyckas skriva ner 2000 tecken på 10 minuter. Men dessförinnan snackar vi timmar av KRAMP. Dör av frustration.

Ja, jag sitter ju förhelvete och googlar på Mr Right.
Studerar plastpenisar.
Får ju så vettiga svar också när man googlar så det är ju bra att jag gör det.

Jag har aldrig ännu sjunkit så lågt så jag sökt på "krönika ämne 2000 tecken" men jag känner att jag snart når rock bottom.

Jag har avskrivit mig allt socialt liv de senaste dagarna. Har legat hemma, sjuk och försökt lyssna på min kropp efter att den attackerade mig i lördags.

Nått jag insett de senaste dagarna är att man inte tar någon paus ifrån det sociala bara för att man är hemma. Man måste ignorera telefonen (vilket ingen accepterar att man gör) och stänga av skärmen (vilket är skitsvårt, vad ska jag hitta på om laptopen är stängd?!?). Så ihop med ”nyhetsloggen” där allt alla skriver dyker upp, har jag legat i min soffa i fyra dygn. Jag har sorterat tre lådor, dammsugit snabbt för min syster skulle titta förbi. Jag har fått liggkramp, för första gången i mitt liv har jag liggkramp. 

Nej, nu får jag gå tillbaka till att stirra in i ett word-dokument.

Kram

Får liksom verkligen ingen ro. Emellanåt känns det bra och jag blir sådär okejnöjd med att leva som jag gör.

Okejnöjd. 22 år senare efter det stora traumat, miraklet, födseln och jag är okejnöjd. Sen kommer de stunder så som nu, ett glas vin och många tankegångar senare, där liksom hela kroppen och sinnet bara skriker "roa mig förhelvete!".
Och som sagt, jag är inte bitter.
Bara fattig, utan fritid och noll socialt liv utöver familjen.

Herregud vad jag gnäller! Inte vill jag bli som många andra, sitta stilla och klaga på omvärlden som lever ut medan jag själv inte vågar.
Fick i varje fall gått förbi donken och lämnat uppsägningspapper, skönt! Ett steg närmare nånting annat. Haha, gnällgnällgnäll!

Nej gnäll löser ingenting. De ögon som faller över detta inlägg får dock bevittna hur mina förvirrade hjärnceller försöker samarbeta mot en lösning. Inte för att det finns ett problem men snarare något att möblera om.
Kanske ska bli vegetarian? Poet? Hänga på det där nordiska cafeet på järntorget i stan och äta croissants med några resande fransyskor? Uppge mig vara flicka 2003 och gå med i nån onlinehästsajt?
Har börjat läsa en bok, är på kapitel två.

Over and out.

Och nu då?!

Sommaren är förbi. Inte har det hänt särskilt mycket, den har mest bestått utav jobb och jobb och en gnutta umgänge. Knappt har det varit någon sol, men så fort solen är igång med att sprida sitt så springer jag, liksom alla optimistsvenskar, ut fort som attan för att samla endorfiner. Undra om det är någon form av överlevnadsinstinkt? Att vi samlar på oss endorfiner och värme inför vintern? Iallafall...

Jag har blivit sambo, med killen i mitt liv. Det är fint, väldigt fint! Och det är väl det som är spännande i mitt liv. Nej, jag är inte bitter, men jag har nått någon form av punkt i mitt liv. Punkten där jag inser att jag inte har nån jävla aning om nånting.

Jag började undervisa streetdance nu i veckan. Jag frågar ungarna massa frågor som dom får besvara om sig själva. Till slut räcker en tjej upp handen och frågar mig "Du då fröken? Hur gammal är du? Går du i skolan?". Jag svarar "23" utan att ens tänka efter. 23?! Snabbt som attan lägger jag till "eller oj nej vad säger jag, 21 är jag ju! 21! Och jag fyller 22. Jag har fyra jobb! Hehe jajemen... men ska säga upp mig på ett av dom. Hinner inte med. Trivs bra på Coop. Jo det gör jag."

Tystnaden sprider sig i lokalen. 

Fascinating, tänker barnen.

"Ska vi sätta igång?!" säger jag och jaaa ropar alla, så är det bara att köra.

Grejen är den att det var ett moment där jag inser att jag inte har den blekaste aning om nånting. Vad i helsike håller jag på med? Haha, jag vet inte! Jag har fyra jobb, FYRA. Varför då?! I tidningen får jag läsa minst en gång i veckan att ungdomar är lata. Jag tar starkt åt mig av detta trots att jag jobbar sönder mig, det är en bra kompensation. Nu ska jag dock skriva på uppsägningspapper på donken idag eller imorgon, det är dags att avsluta det kapitlet. Eller så är jag lat. Inte vet jag.

Jag är hemma hos familjen för någon dag sen. Jag sitter och tjötar med mamma och skojar och har mig. Sen pratar jag om mitt livet och nuläget, hur jag trivs på jobben osv. Mamma tittar mig i ögonen och säger "Jo jag har tänkt på det, Emelie... att du kanske får tänka på att inte stå och stampa på ett ställe bara för att det är tryggt?" och jag försöker direkt försvara mig med "Nejnej, gud nej, haha mamsen då, nej, jag har så mycket ambition! Thinking outside the box all the time! Förresten så har jag och Niclas pratat om att åka och bo utomlands. Vart? Nej det vet vi inte. Varför? Jo för att vi vill." Och mitt liv har liksom fastnat, morsan, jag kommer ingen vart och jag ser inte fram emot nånting för jag vet inte vart jag ska.

Mina vänner är antingen i Oslo, nånstans i Ryssland (i nuläget), i Danmark, i Skåne, i Stockholm, i Norrköping.. Och här sitter jag. TROGEN GÖTEBORGARE. Bullshit har det varit, det har varit mitt fega jag som tycker att här är det tryggt och tråkigt, här händer inget, här är jag säker.

Jag har blivit världens tråkigaste människa. Hur finner jag nöje i dagsläget? Jo jag har rast på jobbet och snackar med Lindita eller någon annan i en halvtimme, eller varför inte ta en strid med sambon? MMMMHHH ACTION!

Dags att lyfta på arslet. Jag är fan ung och 20-nånting. Det är dags att leva upp till det. CHEERS FOR LIFE 

MVH, en livrädd och tråkig krönikör, kassabiträde, teamplockare med stark förvirrad arbetsvilja