Nummerupplysning & humörsvängar

Är så fruktansvärt trött på den här klumpen i magen
Även om den inte varat länge så känns det jobbigt
Är det, eller inte?
Evig fråga som bubblar i mitt huvud
Lägger sig i magen
Och svider, river tillsammans med en kittlande känsla
Försöka är ok men inte utan effekt

Aaaaaaja
Nu är jag iaf på jobbet, och jag har tre minuter kvar sen är jag off för dagen.
Sen ska jag iväg med Denise från jobbet en stund för att åka till först Buttericks och sen åka till Myrorna och checka kläder inför Halloween.
Behöver något brudklänningsaktigt då jag ska försöka efterlikna Emelie ifrån Corpse Bride. Det är ju en självklarhet att jag ska efterlikna henne då hon heter Emelie och har blått hår! ;)

Sedan ska jag hem till mamma, lägga av telefonen och bara vara.
Härligt härligt. :)

En smaksak & något läskande

"Då stod vi där, mitt emot varandra liksom för 4 månader sedan. Eller var vi tillbaka i tiden? Det spelar ingen roll, tid har ingen betydelse längre.
Hans armar runt min midja. Mina armar runt hans nakna axlar. Det är det enda som betyder något. Hud mot hud räcker inte, jag vill ha mer. Ge mig det jag en gång hade, fyll de tomrum du en gång fyllde. Fyll mig. Känn mig. Varje centimeter av dig vill jag röra vid, komma ihåg. Känna värmen ifrån din andedräkt mot min hals i takt med kärlekens puls. Låt mig slukas, låt mig vara din, låt dig vara min, i alla fall för ikväll."

Då sitter man här i skolan i finfina Kungälv och skriver smygerotiska noveller och barnböcker (som dock inte är erotiska), samtidigt som jag sippar på min trogna energidryck.
Energidryck kan behövas när man finner någon intressant att prata med, någon att bolla konversationer med alltifrån framtidsplaner till Buss-Kenneth. Ljuva, ljuva samtal som får en att glömma klockan. Tröttheten kommer dock ikapp viljan.

Har inte skrivit på ett tag, men det beror mest på att jag gav upp internet under sommaren och dessutom har fullt upp nu igen, som vanligt! Jag skriver krönika åt ST-tidningen, går i skola i Kungälv och jobbar i Mölndal. Och trivs :) Lite segt bara att man inte hinner träffa alla man skulle vilja träffa.

Nu såhär i efterhand när gymnasietiden är över sedan 4 månader tillbaka så känner jag mig inte längre ledsen, utan snarare mer "egen". Jag ansvarar för mig själv. Och man får bättre perspektiv på omvärlden och vilka människor man egentligen kan lita på och hänga i granen.
Visst fasen saknar jag gymnasiet, gymnasietiden var den mest händelserika perioden i mitt liv, men det är som ett motto jag gillar: "Don't cry because it's over, smile because it happened" :)

Wellwell, åter tillbaka till tantsnusknoveller!
Peace out!

(Emelie W, eftersom du ofta läser bloggar så kan jag ju tillägga snabbt att du är en utav de saknade!)