Varför finner egentligen människor så mycket ro i skvaller?
Jag är verkligen ingen ängel, skvaller kan vara roligt i vissa lägen, men varför känner man så? Varför finner människor något positivt i andras motgångar, och (i tyvärr betydligt mycket färre fall) deras förgångar? Är vi sådana som njuter utav andras förluster för att känna oss bättre, eller för att känna att vi helt enkelt inte är dom enda som ibland inte lyckas?
Skvallrar vi för att få bekräftelse? För att komma åt uppmärksamhet på deras misstag?
Någonting att fundera kring iaf. Sitter på jobbet nu och har lunch och har tröttnat lite på att hänga på facebook 8 timmar om dagen.
Förövrigt är allting helt okej. Känner fortfarande stor avsmak för en person. Är det för att denna liknar pappa, och för att det var enkelt att få ut sina aggressioner emot pappa genom denne?
Kanske.
Troligen.
Spruckna läppar och en stor tomhet har följt mig alltför länge nu. Jag vill agera emot pappa på något sätt. Jag är dock fortfarande inte arg på honom, trots att ingen annan förstår hur jag inte kan vara det. Jag ska testa att skriva till honom på facebook igen. Sist jag gjorde det fick jag dock ingen vidare trevlig respons..
Men vem vet, vinden kanske vänder..
Äsh, nu får det räcka. Nu slutar min lunch.
Peace out!
